Varje (medveten) hundägares vardag balanserar på gränsen mellan skuldkänslor över hunden och skuldkänslor över omgivningen – hunden borde få springa lös, men tänk om den stör någon och bla bla bla i oändlighet.

Jag kom just in efter en 5 km lång promenad med ett antal pendlingar mellan ”nu ger jag upp och slutar ha hund” och ”titta, titta, hon leker med mig, vi interagerar, vi har kontakt!”. Slutsumman är ”varför är alla andra bättre än jag?”. Jag hör jämt om alla dessa människor som har hundar som ser upp till dem, som gärna tar kontakt med dem och som inte skulle byta bort dem mot vilken främling som helst. Jag, å andra sidan, har en hund som helt klart kunde byta bort mig mot en stretchande joggare mitt inne i rydsskogen, no questions asked.

Vid sådana tillfällen önskar jag så hett att jag hade tillgång till ett stort område med hundkunnigt folk som vet precis hur de ska agera, så att jag lugnt skulle kunna släppa kopplet och gå därifrån och lämna det till Zumi att hitta mig. Det skulle förmodligen vara nyttigt för henne, för som det är nu har jag inget annat val än att antingen stå kvar (och då märker hon ju att hon bestämmer när vi går) eller locka med mig henne (vilket känns rätt dumt då hon kan titta på mig i en sekund och sedan bestämma att det ändå var roligare att titta på joggaren).

Förtvivlan pendlade upp till hopp när hon skötte sig rätt fint vid ett hundmöte, dock med godismuta och inte godisbelöning. Å andra sidan tyckte jag att det var rätt okej då det var två små morrande, snörvlande grisar vi mötte.

Förtvivlan och hopp förvandlades till ett riktigt gott skratt när jag kom in och satte mig vid datorn. Jag har just ställt en liten påse med blandat hundgodis vid datorn för att kunna belöna spontant kontaktsökande inne, och Zumi satt som ett tänt ljus vid stolen. Jag låtsades ta en av bitarna att tugga på och skulle sedan lite nonchalant kasta den över axeln för att låta Zumi leta fram den själv – och träffar perfekt i Zumis tratt så den glider fram och tillbaka tills den landar läääängst ner i tratten. Och där sitter Zumi med minen av ”min matte är en idiot.” och jag skrattar så jag håller på att gå i bitar…

Om ni undrar varför Zumi har tratt så har hennes fuktproblem i tassen spökat av och till så vi har gett oss sjutton på att det ska bli helt och hållet bra den här gången.