Jag har nog aldrig sagt just herregud så frekvent som idag. Klockan strax-efter-sju släpade vi oss upp för att äta frukost innan Frida svängde förbi och hämtade upp oss vid halvniotiden, med sikte på Norrköping och Norrköping INT. Det tog emot en hel del att gå upp så tidigt eftersom Chewbacca & Chewbacca hade haft fest under kvällen och natten och jag av någon anledning vaknade av det flera gånger. Jag brukar annars fort habituera bort ljud som inte är så viktiga när jag ska sova, så att de inte väcker mig.

Nåja, åter till herregud-andet. När vi infann oss i Norrköping så var det eurasier före oss i ringen innan det var dags för shiba, så jag tassade runt lite bland shibafolket och tittade på vilka hundar som skulle ställas. Det var idel fina hundar och jag började bli outhärdligt nervös å min stackars strumphunds vägnar…

Det första herregud:et kom när bästa hane-titeln avgjordes och Zumis pappa (Stämmlocks Etsuo) vann den över en mycket fin norsk hane och fick Cacib. Efter det är det ju tikarnas tur och efter en juniorklasstik var det dags för mig och Zumi, som enda unghundstiksekipage (puh, vilket ord!). Hon fick kännas igenom på bordet och sedan joggade vi lite fint runt i ringen. Jag kände mig ganska nervös för även om jag tycker om min strumpa så vet jag ju att hon är långt ifrån färdig i kroppen. Herregud nummer två kom när ringsekreteraren annonserade att det inte bara blev en etta i kvalitet utan också en etta i konkurrens (nähä, som enda hund) och därtill CK!

Vi fick ju då lämna ringen en stund för att ge plats för tre stycken öppenklasstikar. Två av dessa, bland annat juniorvärldsvinnaren 2008, gick vidare liksom en championtik. I Bästa Tik-klassen var vi alltså allt som allt fyra hundar, i startnummerordning så vi stod först. Domaren frågade mig igen hur gammal Zumi var och så fick vi springa fram och tillbaka. När han gått igenom samtliga hundar sprang vi i mer samlad tropp ett varv runt ringen och sedan flyttade han upp championtiken till en andraplats – och skakade sedan hand med mig och gratulerade till segern i tikklassen.

HERREGUD.

Whoha, wow, shit, och liknande ord tänkte jag (och pep och hoppade och pussade på Zumi), och ringsekreteraren sa att han kunde hålla i rosetterna sålänge. Huh, tänkte jag, men sen kom jag på att det ju var så att vi hade en bedömning kvar – Bäst i rasen. Helene kom in med Etsuo i ringen igen som verkade glad över att få roligare sällskap än hanhundar och sprang snyggt bakom oss ett varv i ringen (Zumi spanade över axeln när hon kom åt) innan han blev utsedd till BIR och Zumi fick en grön-vit rosett för BIM-vinsten.