Jag sa idag till Anna, när vi pratade efter träffen, att det kanske skulle vara bra för mig att misslyckas och att Zumi faktiskt stack när jag hade henne lös för att jag skulle inse att jaha, det hände och det var inte hela världen trots allt.

När jag och Kalle sedan tog ut Zumi så släppte jag henne lite på hygget efter att ha kollat efter så det inte var någon där. Hon skuttar runt och drar en repa – och står plötsligt öga mot öga med ett rådjur.

Ridå.

Rådjuret hoppade iväg (ganska slött dock) och Zumi for efter. Vi splittar på oss direkt och följer efter längsmed varsin stig. Inte ens tjugo sekunder senare har Zumi vänt och kommer springandes tillbaka ner på hygget igen, kollar upp att vi är där, kissar och drar dit rådjuret försvann igen. Jag blir riktigt arg på att hon inte lyssnar på stanna-kommandot och vrålar i, men förgäves.

Dock kände jag att Zumi trots allt inte vågade dra eftersom hon kom tillbaka och kollade oss, så jag sa till Kalle ”du, nu sticker vi!” och sprang snett ner hemåt över kalhygget där vi ställde oss hyfsat dolda av ett par träd. Typ tio sekunder senare kommer Zumi springandes ner på hygget igen, stannar, kikar, springer mer nedåt vårt håll, stannar igen och verkligen spanar och ser oss. Jag och Kalle stod helt stilla och lockade inte, gav henne ingen feedback på att vi sett henne, och det gav henne världens fart in till oss – TÄNK om vi tänkte lämna henne? Väl framme hos oss fick hon beröm och några bitar frolic. Sen fick hon gå ”lös” med hängande koppel en bit så hon inte slutade med att bli uppkopplad när hon kom.

Nu hoppas jag att det som stannar i minnet är att husse och matte plötsligt försvann när man inte hade koll på dem, och att det var obehagligt och att man inte vill sticka utom synhåll igen.

Jag skäms för att ha stört vilt och inte har tillräcklig pli på min hund. Men jag är glad att vi löste det såpass bra som vi gjorde.