Jag vaknade imorse med huvudvärk. Nåja, inte mycket att göra åt, jag hade redovisning på förmiddagen så jag petade i mig en panodil och tömde i mig lite vatten för att orka med morgonens sedvanliga promenad, och sedan pyste jag upp på skolan. Redovisningen gick över förväntan tack vare huvudvärken, för jag hann inte bli nervös och börja prata fort och högt. Det var en skön upplevelse, hur nu något kan vara skönt när det känns som att någon håller på att hyvla av en vänster ögonbryn med en slö osthyvel…

När jag studsade hemma på lunchen och åt gratinerad squash och rastade Zumi glömde jag ju självklart bort att fylla på panodilnivån i blodomloppet, vilket resulterade i att eftermiddagens kursutvärdering passerade i en dimma av huvudvärk. Dock blev jag oerhört positivt överraskad av vår personliga utvärdering inom grupperna, för jag fick jättefin kritik som jag verkligen blev glad över. Jag har en tendens att alltid känna mig lite underlägsen i en grupp – vad har jag att tillföra när det finns så många andra bra?, och redan precis efter första dagen fick jag som omdöme av flera i gruppen att jag borde ta mer plats och visa mer av vad jag kan. Det gav lite effekt och jag har försökt att ta för mig och visa framfötterna bättre. Det i sin tur har märkts och jag fick beröm för att jag börjat visa min kompetens och att jag verkar kunna väldigt mycket.

Ledarskapskursen har lärt mig väldigt mycket, både om ledarskap, om grupper och framför allt om mig själv. Tre år på kogvet har faktiskt inte lärt mig lika mycket, vilket säger någonting om kursens sparkande-i-baken-förmåga. Jag tror att det är kursens förtjänst att jag börjat träna, och kanske till och med att jag börjat baka bröd?

Nåja, efter lite småprat skildes gruppen åt för sista gången och jag cyklade hem, hällde i mig två panodil och ett stort glas vatten och intog framstupa sidoläge i sängen. Det ledde i sin tur till att jag somnade (vilket onekligen var planen) och sov i 1 1/2 – 2 timmar någonting. När jag vaknade var huvudet lugnt igen med bara en svag ömhet i vänster ögonbryn kvar. Kalle kom hem precis när jag vaknat och värmde en bit hemlagad pizza åt mig som jag masade mig upp och åt.

Efter pizzan började det bli dags att plocka ihop prylarna inför samträning. Dagen till ära var vi fem man starka, jag med den ohängda rödråttan, Sara med Ikaros, Frida med Ronja, Anna med Ina och en tjej till med en flattebäbis som jag redan glömt namnet på. Som ni märker är inte namn min starka sida i samband med hundträning…

Jaja, vår vanliga plan var upptagen av en stor flock frisbeegolfare, så vi tog en promenad med lite hundmöten, kontakt, sitt-stanna och inkallning. Zumi visade sin allra jobbigaste sida, drog i kopplet, hoppade, snurrade, betedde sig som att jag slår henne varje morgon och kväll, pep och kunde inte koncentrera sig mer än en sekund här och där. Jag får skylla det hela på mig som har haft en träningspaus så hon har ju inte träffat många hundar på ett bra tag och blev nog ganska stressad.

Jag övervägde ett tag att byta bort henne mot Ikaros som uppförde sig helt exemplariskt idag, men jag tror inte att Sara hade gått med på det bytet… Zumi var i alla fall ganska duktig när vi satt och pratade efter träningen och passivitetstränade vovvarna. Hon grävde inte upp planen, i alla fall, även om hon försökte att trampa runt och pipa en del…

När vi till slut bröt upp promenerade jag hem med Anna och pratade om stort och smått och fick en massa inspiration och nya uppslag som jag tänker ta med mig. Det kommer att bli tokigt bra, det här.

Vi stod och pratade ett bra tag i gatuhörnet hemma innan jag till slut bröt upp och gick in med Zumi, åt en macka av det hembakade bondbrödet, bytte kläder och gav mig ut för att springa 2.5km-spåret. Jag glömde mp3-spelaren hemma såklart, men det är ganska trivsamt att bara lyssna på sin egen andning och enstaka fågelkvitter när man springer, tycker jag. När jag går hinner jag tänka på allt mellan himmel och jord och komma med många fina nya tankar och idéer, men när jag springer ligger fokus till 100% på rörelserna, andningen och målet. Det är skönt på ett annat sätt.

Om ni tittar på kartan nedan så kan ni passa på att bli imponerade, för jag har återigen förbättrat mig lite Jag skippade helt enkelt en paus, men behöll resten då mina lungor än så länge inte pallar att jogga hela vägen även om mina ben nog skulle göra det. Skynda långsamt! Träning ska ju vara roligt, och det är det inte om man pressar sig för hårt.

Väl hemma har jag nu dragit ett pass boxning på Wii:et, duschat och ätit en macka till. Kalle gjorde te också så det sitter jag och njuter av nu.

I morgon blir det tentaplugg och brödbak, troligen grova frukostbullar med kesella