En shiba är en förunderlig varelse. Kanske är alla hundar så? Precis när man känner att man börjar förstå hur den funkar så förändras den. Det fascinerar, och irriterar. Med en röd i huset blir man aldrig riktigt klar och man vet aldrig exakt hur den tänker från en dag till en annan.

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time
Do I really see what’s in her mind
Each time I think I’m close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my fingers all the time

Idag har vi spårat och vattenövergången gick bra (litet pyttedike) och även vinklarna, men hon markerade apporterna väldigt dåligt och jag försökte bromsa henne där för att få bättre markeringar vilket bara ledde till att hon blev osäker på om hon skulle spåra eller inte och vartåt hon kunde gå. Sista apporten markerade hon dock bättre än de två första så den busade vi med och belönade med rikligt med bacon.

Jag var egentligen inte på humör för att spåra eftersom jag spenderat en hel del tid åt att försöka hitta ett lämpligt bajsställe med en pipande, missnöjd vovve. Dessutom har jag varit lite tjurig hela dagen.

Kvällspromenaden var dock ganska upplyftande. Kalle tog Zumi och båda två hade lite extra energi som de brände av genom att springa och busa och jag skrattade så jag fick ont i magen. Sen skulle jag visa att jag lärt Zumi ”upp” för att hon ska ställa sig på bakbenen med frambenen mot mina lår/mage för att själv hämta en godisbit. Jag hade dock inte räknat med den extra energi som Zumi gjorde saker med och fick två framtassar med förvånansvärd kraft in i muskelfästena på låren så jag höll på att ramla bakåt och vek ihop mig som en fällkniv. Zumi såg lite förvånad ut, Kalle skrattade så han knappt kunde stå och jag led och skrattade på samma gång.