Åh, det är så härligt att ha hund. En mysig promenadkompis att gå med i solen som ser upp till dig och vill göra det du säger för att den tycker om när du är glad. En härlig träningskompis som alltid är positiv och lär sig nya saker fort.

Och sen tar drömmen slut och du är ute i skogen med en bestämd shibatonåring som i åtminstone en kvart, under stigande protester, letar efter en bajsplats. När du, för att få tyst på hunden, har trängt dig in på ett antal oländiga platser, rivit dig på taggbuskar, trampat i hundbajs, kattbajs och igelkottbajs, trampat snett på pinnar och halkat på kottar är hunden inte bara billig, den är alldeles gratis med alla tillbehör inkluderade.

Den är ungefär lika billig även efter att den ä.n.t.l.i.g.e.n. har bajsat, för då är den ju pigg och glad igen. Shibatonåringar verkar tycka att det där med att gå vettigt i koppel inte rör dem, och hoppar och far längst ut i snöret tills du helst vill strypa det förbaskade hundkräket långsamt, men försöker fåfängt att samla ihop tålamod och locka på hunden med lite kyckling.

Ja, här kommer nästa kapitel. Shiborna har tyvärr större intellekt än magsäck vilket gör att de faktiskt värderar huruvida en bit kyckling är bättre än att stå kvar och nosa, eller tugga på en död, torkad näbbmus, eller… Plötsligt förstår jag att folk har svårt att förstå sig på mitt motiveringsproblem – de har hundar som har större magsäck och som till och med äter ibland.

Det här för mina tankar till klickerträningen. Jag har fortfarande inte tålamod nog att stå med en liten tingest i handen och försöka mata min ointresserade tonåring med godis varje gång jag klickat. Det är inte bra nog, helt enkelt. Istället för att prova nya beteenden jagar hon flugor, käkar gräs och nosar på kottar, alltmedan jag väntar på att hon ska ta ett steg närmare trädet jag vill att hon ska sätta en tass på. Hon har helt enkelt lika roligt utan mig och mina konstiga idéer. Tålamodet tryter efter sådär fem minuter av noll intresse för vad jag eventuellt försöker åstadkomma.

En tonåring kan också med en utsökt precision alltid göra tvärt emot vad man ber den om. Ger man henne ett frikommando och strövar runt lite planlöst för att hon ska få rusa av sig går hon ofelbart fot. Vill man däremot att hon ska gå fot studsar hon runt en meter bort och fattar inte AAAAALLS vad matte menar. De är också så lättdistraherade att en människa femtio meter bort är ursäkt nog att inte kunna titta på matte oavsett hur mycket hon hoppar, ropar, piper med leksak och viftar.

På plussidan är att hon klarar tolv passager i slalom, åttan sitter hyfsat, hon kan både gå framåt och backa mellan benen och snurr när matte snurrar fungerar också. Utan publik, förstås…