Det började redan igårkväll. Jag sprang runt i lägenheten och letade efter saker, packade, packade upp, packade om, packade och packade upp. Och packade och packade om. Efter att till slut ställt mig i duschen och blåst och flätat håret fick det vara dags för sängen. Det var inte helt omöjligt att somna faktiskt, för jag var rätt trött efter dagen som spenderats ute hos föräldrarna med hundpromenader och spårläggning.

Mitt i natten, sådär vid tretiden, drömde Zumi något, för helt plötsligt sparkar hon ut med benen och river Kalle på armen och ger mig en rejäl kick i magen. Lite chockartat uppvaknande… Zumi såg helt plötsligt JÄTTEOSKYLDIG ut där mellan oss… Suck, några timmar kvar att sova.

Några timmar senare, sådär vid halv sex, var det dags att gå upp och ta ut vovven som inte alls var med på noterna och försökte visa för matte att såhär dags sover man faktiskt, om det så ska vara på hallmattan med koppel på. Matte var omutlig och släpade med sig sitt tröttdjur ut på en kort promenad med målet att hon skulle bajsa innan vi åkte.

Nej, vovven bajsade självklart inte.

Med stigande panik fick jag tillsägelsen att sätta mig ner och äta frukost så skulle Kalle ta ut henne en sväng till för att se om det ändå var på gång. Pytt heller, sa Zumi. Vi packade ihop oss och stuvade in oss i bilen och påbörjade vår tretimmarsfärd till Stockholm och Stockholm International Dog Show. Jag hade det storslagna målet att ta oss runt i ringen och helst få minst en tvåa.

Färden blev lugn trots en hel del dimma på uppvägen och bitvis lite lägre hastighet eftersom sikten var väldigt dålig. Vid halv tio rullade vi in på en parkering i närheten av Kistamässan och traskade upp till hallen. Zumi lallade glatt in på utställningen och väl inne blev hon alldeles… ”oh, finns det så här mycket hundar? på ett ställe? vad är det här?” och bara gick och nosade och nosade och nosade i luften, helt fascinerad av alla dofter och alla hundar.

Eftersom hon var ganska mycket i sin egen lilla värld var hon väldigt lugn och stabil, brydde sig inte ett dugg om att hon blev nosad på av hundar och att folk gick nära henne, utan tassade glatt på dit vi gick. Efter ett försök att rasta henne på rastplatsen (”glöm det matte, för lite gräs och för mycket hundar. blä.”) fick hon sitta i buren en stund och varva ner och kontemplera situationen medan jag pratade med övriga shibamänniskor där och beundrade hundarna.

Efter ungefär trehundra bassets och minst femtio akitor (okej då, 23 bassets, 16 am akitor och 4 akitor…) var det äntligen shibornas tur och här vet jag inte riktigt hur det gick… Jag plockade fram Zumi ur buren som strääääckte på sig och önskade valparna lycka till, systrarna Twixi och Nikki skulle ställas i samma klass. Sen minns jag nog inte riktigt hur det var, men det sprang runt en massa hanar i ringen och Paulas snygging Kenny blev bästa hane. Sen var det dags för Zumi och Sushi.

Vi gick in, ställde upp och fick sedan springa ett varv med båda hundarna. Sen plockades Sushi upp på bordet och jag och Zumi stod och slappade lite. När Sushi fick springa först fram och tillbaka och sedan runt så passade jag på att ställa upp Zumi på bordet så hon fick känna hur det kändes innan domaren kom. Han var jättevänlig med hundarna och tog försiktigt men inte nervöst i dem och Zumi viftade lite diskret på svansen för att tala om att det var trevligt att träffas. Sen var det vår tur att springa och efter lite joggande fram och tillbaka och sedan runt ringen fick vi ett vackert rött band.

Rött band betyder 1:a i kvalitet, och betyder också att vi fortsatte med konkurrensen i klassen. Både Sushi och Zumi fick fortsätta och vi sprang ett varv till. Sedan fick vi byta position så jag och Zumi joggade längst fram och till slut fick vi placeringen – Zumi etta i juniorklassen och Sushi tvåa, och båda fick CK!

Ja, CK (certifikatkvalitet) betyder att man sedan får tävla vidare om titeln Bästa Tik, så efter att den sista tiken som gick i en annan klass varit inne och också fått 1 och CK fick vi traska in igen. Efter lite springande blev den äldre tiken bästa tik, Zumi tvåa och Sushi trea.

Domaren var antagligen ganska snäll med ettor och CK, eftersom de flesta shiborna faktiskt fick det. Men ändå, Zumi urpälsad och benig som ett spjälstaket för att hon inte ser vitsen med att äta ansågs ändå vara fin Och hon klädde i en rosa CK-rosett!

Det är nu jag ser den stora behållningen i att ha en ras som shiban. Jag tycker att utställningar är jävligt konstiga tillställningar där man puffar, och fluffar, och duttar, och fixar med hundarna tills de inte är hundar längre, och det är liksom inte vad jag är ute efter. På Zumi tvättade vi av det vita på halsen och under magen och så tassarna eftersom de var mer grå än vita. Hon fick titta på en borste på plats på utställningen och sen satte vi på utställningskopplet och var klara. Inget dutt, fix och don ”behövs”.