I fredags var jag och Anna ute på promenad med Zumi och Ima. Jag hade bråttom iväg när vi skulle gå eftersom jag kommit på för sent att jag skulle fixa med språkteknologiskriptet jag skrivit. Zumi for som en dansande dervisch i kopplet när vi kom ut och gjorde precis allting som hon inte ska – hoppade jämfota, slängde sig framåt, hoppade efter mina händer och allmänt betedde sig som att hon aldrig gått i ett koppel förut. En bit upp på campus hade jag lugnat ner mig lite efter den initiala stressen och förbi A-huset gick hon faktiskt helt okej. Vid B-huset upptäckte hon dock att hon var bajsnödig och droooooog med mig ner till gräsmattan vid campushallen för det var faktiskt akut. Där mötte vi Anna och så gick vi de lerigaste vägarna som fanns i Lambohov Så nu har jag Zumiformade, ljusbruna tassavtryck på mina regnbyxor.

Ina är en riktig sötnos, men tyvärr hade jag inte kameran med mig så bilder från promenaden får ni kika på hos Anna.

Resten av dagen satt jag på nålar och försökte skriva projekt. Men mest väntade jag på att vi skulle bli så klara som det gick, för Sturefors hägrade. Som några av er kanske känner till (de av er som eventuellt läser på shibainfo) så var det dags för Zumis mamma Hana att valpa. Lena hade mailat att det var på G under dagen, men inte så mycket hände förrän vi sa att vi skulle ta och lägga oss och vila en liten stund och avvakta eftersom det riktiga värkarbetet inte kommit igång. …då kom det ju igång, förstås, vi hann inte ens bädda upp.

Hana var otroligt duktig, födseln gick om möjligt ännu enklare än när hon fick Zumis kull. Hon vankade runt lite, krystade tre gånger och ut kom en vacker liten röd pojke. Knappa halvtimmen senare fick han sällskap av en mörk, troligen sesamfärgad, hane till.

Lena önskade sig ju egentligen en tik att behålla ur den här kombinationen, men tyvärr blev det ingen denna gång. De var i alla fall pigga och högljudda och åt som de ska redan från början.

När vi sedan sovit en stund (nåja, jag och Kalle i alla fall, Lena var osäker på om det skulle komma någon mer) gick vi upp igen, åt frukost och tog med oss resten av hundarna ut på en långsväng där de kunde springa lösa. Zumi och Råttan fann varandra även om Zumi ibland tyckte att hon var lite läskig eftersom hon lekte på ”storhundssätt”, lite buffligt. Även Taizan kom igång och busade, mest med Råttan.

Zumi och Råttan busar

Akiko har fått syn på något och resten är inte sena att hänga på

Zumi pustar ut

Kom igen då, kom igen!

Vackra, vackra Tai som är en helt annan hund nu snart ett år sedan han kom till Lena. Från en distansierad herre till en glad, öppen och vänlig man i sina bästa år.

Jag är stolt över hur Zumi uppförde sig när hon fick springa lös sådär med flera lekkompisar. Efter den första mer intensiva busstunden så höll hon sig hela tiden i närheten, och när de andra drog iväg hängde hon på en bit men var hela tiden hunden närmast oss. Hon gjorde också avcheckningar hos oss lite då och då, hälsade på Lena och kollade om jag ville ge henne något godis.