Vovven är fortsatt halt och ingenting är kul med promenaderna eftersom vi bara fokuserar på att gå så lite som möjligt. Ingen träning, inga stenhopp, förmodligen ingen valpkurs i helgen eller utställning nästa helg. Zumi känner min uppgivenhet och ska bara nosa eller hoppa jämfota – och hoppa jämfota får hon inte.

Det är grått och kallt ute och varenda satans student verkar ha bestämt sig för att göra mitt liv så surt som möjligt när jag försöker cykla över Corson. Tydligen verkar folk tycka att det är okej att gå 3-4 personer i bredd utan hänsyn till övriga människor som också vill kunna ta sig fram. Därtill håller de ju fortfarande på att bygga om och förbi A-huset är vägen ungefär två meter bred. Två meter som alltid täcks av puckon som inte ser sig för, och cykelidioter som MÅSTE cykla i bredd, minst tre personer.

Jag får ingenting gjort med studierna. Jag trampar på i den grå massan av ”jag förstår inte” och ”jag vet inte” utan att komma ett dugg närmare ett ”jag förstår” eller ”jag vet”. Försöken till att läsa kursbok, skissa på uppgifter och förstå javalabbarna är närmast patetiska och slutar med att jag är skittrött och bara vill sova.

Jag har inte dammsugit. Jag har inte städat badrummet. Jag har inte diskat och jag har inte ens plockat av mitt datorbord. Och jag vet att jag borde skämmas – men jag orkar inte.