Det blir lätt lite filosofiskt på kvällskvisten. Dagens ämne för avhandling är om alla ni andra som inte är jag har dammfria, fina, fantastiska liv med ständigt nya mål och utmaningar.

När man bara ser människor utifrån så verkar det onekligen så. Och utifrån kanske mitt liv i en opretentiös trea med strukturtapeter tillsammans med en långhårig kodapa och en mer korthårig knasvovve kan verka ganska seriöst och intressant.

Skrapar man på ytan hittar man tvätthögar, ostädade badrum, en valpis som tuggar på mattan, alldeles för mycket te och godis framför datorn och en uppsjö av post-it’s som håller ordning på saker jag aldrig får gjorda. Om visuella cues verkligen är teh shitz som minnesstöd borde jag vara en elefant.

Räkningen från JBV som påminner om att jag borde ringa dem och säga att Zumi heter Stämmlocks Izumi Go Akiko, inte Stämmlocks Izumi Go Akido. Den rosa och den gula post-it-lappen med kortnummer och namn på de som har Lysatorkort. Batteriladdaren, bankdosan, mailikonen i hörnet på skärmen (men jag får ändå mest bara spam) och en ständigt lika nedklottrad kalender med saker som blev övermäktiga, eller fortfarande behöver planeras.

Prokrastinerare, har jag lärt mig att det heter. Det där att vilja skjuta saker framför sig eftersom man inte riktigt klarar ut att göra dem – för att man inte skulle klara av att misslyckas. Det är onekligen lättare att ta att man inte gjorde någonting alls, än att man försökte och resultatet ändå lade sig på rygg med benen i vädret.

För att någonstans hitta tillbaka till den tråd jag lämnade någonstans i höjd med rosa post-it-lappar – hur är det, alla ni andra som inte är jag, är det glitter och rena diskbänkar och träning på campushallen och fräscha sallader? Har ni något damm på golvet eller fula mysbyxor?