Blandningen av inlägg i den här bloggen roar mig lika mycket som jag tror att den berättar en hel del om min person. Oviktigheter, som prat om vad som hänt de senaste dagarna, blandas med kvasifilosofiska utbrott och ett och annat inlägg av mer debatterande karaktär. Lite som earl grey-påste blandat med japansk lime och lite lapsang. En lite konstig kopp te.

Nu finns det hundra och åter hundra saker att skriva om. Som att Gros blogg är något av det bästa jag vet att läsa för att hon använder orden på ett så vackert sätt, och för att hon inte verkar vara rädd för att släppa ut för mycket av sig själv. Jag upplever att hon vågar låta sig vara sårbar, och det är en fantastisk styrka. Jag vågar det inte.

På det mer ointressanta planet kan rapporteras att jag avskyr att bli avbruten. Jag försöker oftast att låta folk tala till punkt innan jag lägger mig i för att inte störa talflöde och tankeprocesser, och förväntar mig nästan att få samma behandling tillbaka. Kanske tycker jag därför bäst om att skriva, gärna på ett ställe som en blogg där jag har mitt eget lilla härskardöme.

Mitt och derfians IRL-härskardöme börjar hyfsa till sig nu. Det finns gardiner i alla rum sen igår (även om gardinstängerna i datorrummet för tillfället är olika utstickande), vilket vi nog får se som ett starkt jobb. Vi har möblerat om i sovrummet för åtminstone tredje gången, även om det inte är färdigställt, och vi har fått upp bilder på väggarna i vardagsrummet. Föga förvånande så är det Sid och Akiko, bland annat.

Datorrummet har fått en rejäl tillfixning efter att mitt nya skrivbord anlänt. Det är tämligen enormt och jag sitter oförtjänt bekvämt nu. Inte bara datorrummet har möblerats om, utan även Sithka. Han är numera ungefär 4 cm högre än tidigare, och det tog gott och väl 15 min att koppla strömknappen rätt på moderkortet. Han är fascinerande tyst och jag oroar mig inte längre för att han när som helst ska skära ihop på grund av överhettning.

Till skillnad från mer personliga bloggare vill jag passa på att tala om de vackra småsakerna: vi har tulpaner i trädgården som snart kommer att slå ut. Knopparna ser rosaröda ut, och jag väntar med spänning och kamera. Lika bra att passa på nu, innan det kommer en liten röd marodör och hoppar runt ibland dem.

Appropå röda marodörer, så ska jag i rättvisans namn säga att hon inte är född än. Har jag otur blir det vita kattungar istället för hundvalpar, som jag drömde någon natt. Men jag håller tummar, och hoppas att ni av solidaritet också kan låna ut en eller två för en stund. Derfian får något desperat i blicken när jag tittar för länge på hundsaker och påpekar att hunden inte ens är född än. Då måste jag titta lite till…

Jag har större fotokomplex än jag trodde tidigare. Fotopromenader fungerar inte alls, för att jag blir så stressad av att jag ändå kommer ta de sämsta bilderna och vilja slänga kameran i närmaste å, vilket inte är alls rättvist mot stackars Ellie som är en kompetent tegelsten. Derfian pekar på min panna och säger den där vinnarskallen behöver modifieras och det är säkert sant. Jag vet, rent teoretiskt, att det inte är en tävling. Men vilken motivation har man att göra någonting alls, om det inte är för att bevisa att man kan och få lite uppmärksamhet för det?

Som avslutning vill jag nämna några artister som jag vill sprida till alla och envar, sådana som lämnar någonting kvar när man stängt av musiken. Utan inbördes ordning:
Lars Winnerbäck. Det mesta från Kvart I Två-Dansen. The Shins. Amy Diamond. The Decemberists. Semisonic. Vapnet. Death Cab For Cutie. The Postal Service. Journey. Keith Urban. Lisa Ekdahl.

Och kom ihåg att lyssna på Everybody’s free (Baz Luhrman) och Make your own kind of music (The Mamas And Papas) ibland.