Tänk, så uppfriskande det kan vara att damma av lite gamla käpphästar och peta på ett ormbo av fördomar och konstiga övertygelser. Att argumentera om män och kvinnor, likheter, skillnader, biologi, sociala konstruktioner och kontext är ett alltid lika hett ämne – har männen en bil-gen, och älskar alla flickor rosa? Är prinsessåldern genetisk?

Nej, nej, nej, nej, NEJ. Sa jag nej? De som säger att det inte finns sociala konstruktioner kring kön och könsroller, säger också att de inte har tittat på verkligheten. Förutom det nedvärderar de vår förmåga att ”apa se, apa göra”, kort sagt att identifiera vilken sort vi är och hur den sorten bör bete sig för att bli socialt accepterad. En fyraåring som plötsligt vill klä sig i rosa och glittrigt kan ju aldrig ha snappat upp det av äldre vänner, på dagis, eller av syskon va? Att barn i den åldern börjar förstå att killar och tjejer inte ser likadana ut, och förstå att de bör bete sig som den sorten de själva tillhör, kan ju inte ha med saken att göra?