Ja, såna man drömmer om natten då

På begäran ska nu en av mina mest rubbade drömmar förevigas i skrift. Tydligen var drömmen underhållande nog för att man skulle ligga och flämta av skratt när jag berättade, så poppa popcornen, dra ur telefonen och bänka er.

Drömmen börjar med att jag är jättearg på Kalle. Det har någonting med en Joline att göra, om jag minns rätt så svansade han efter henne istället för att umgås med mig vilket fick mig att vilja döda. I min frys ligger en liten man (obs, levande!) som jag får för mig är Kalle, och därför börjar jag kasta våfflade, frysta mackor på honom. Sen fortsätter jag med att skälla och gräla på Johan, vilket jag snart inser är fel, för Johan är inte Kalle. Då ber jag Mattias om ursäkt, som tyckte att det inte gjorde någonting, för jag hade kastat pannkakor på hans bäver, och den gillar tydligen pannkakor. Under tiden håller arcolin och några andra på med att bygga en robothamster på en balkong, och de fick inte göra den för avancerad på en gång, för då skulle man förlora förståelsen för hamsterns beteende och natur. Jag vaknar någon gång efter att jag tagit med mig en bok från ett rum hemhemma, sprungit till min säng för att slänga mig på den och läsa i boken, bara för att inse att boken egentligen var en ryktborste.

Som en bonus kan jag också teckna ner några fragment ur en nyare dröm. I denna dröm håller jag i min mobiltelefon, som börjar ringa. Jag öppnar luckan litegrann, och konstaterar att jag inte känner igen numret och inte har lust att svara. Jag stänger därför luckan igen och säger till Kalle att det var ett nummer jag inte kände igen. Då hör jag hans mamma i telefonen (som ligger stängd i min hand) som säger att hon inte hör vad vi säger. Jag får total panik, kastar telefonen på Kalle och springer därifrån. Rädd för svärföräldrarna? Jag? Nejnejnej, hur kan du tro någonting sådant?