LadyFrost > /dev/random

Jag har idag ägnat hela dagen åt livsstruktur. Magisteruppsats, kurskomplettering och sysslor jag har i föreningen har fått struktur, prioritet och ordning. Jag har hunnit med oerhört många saker under dagen och plockat bort ett antal punkter från min stresslista. Den närmaste tiden kommer att bli mer än heltidsstudier plus mina andra åtaganden, men jag tror att det kan gå vägen. Jag kommer att försöka delegera mer och ta på mig mindre för att hinna med det jag måste hinna – studierna måste till slut bli klara.

Det här passar ju alldeles utmärkt, eftersom jag har så lite att göra i övrigt. Nu i helgen är det shibaträff, plus att jag ska agera kursförsökskanin. Nästa helg ska vi eventuellt åka till långtbortistan och fiska/plocka svamp. Helgen efter det kommer en kompis hit plus att jag ska tävla freestyle igen. Sista helgen i september har Fritt Följ inflyttningsfest i de nya lokalerna.

På något konstigt sätt så blir jag nästan lite taggad av att se en otroligt aktiv månad framför mig. Det kommer att bli för lite sömn, för mycket te och troligen ett nervsammanbrott eller fyra, men jag tror att jag kan klara det.

Jag tror på min egen styrka.

Kommentarer: 1

Jag hänger inte med på vad som har hänt. Min lugna, passivslöa tråkhund har på en vecka blivit en fullständigt överladdad duracellkanin. Energin tar aldrig slut! Hon hänger i armarna, drar i kopplet och är överallt på promenaderna. Jättekul! Problemet är bara att det än så länge inte går att styra det mer än ungefär två sekunder i stöten. Jag får två sekunders fokus och sedan två minuters hysteriskt tokrusande. Vaddå lite i behov av stadge- och passivitetsträning? Nu förstår vi inte alls…

Min plan är att bibehålla motions- och aktiveringsnivå, men att varva den med passivitet och lugnare moment. Jag funderar också på att cykla till träningar när jag kan, så hon får ur sig lite energi på vägen och kanske kan koncentrera sig bättre när vi kommer fram. Jag gillar orken och attityden hon har, men inte riktigt det lite stressiga beteendet och den totala oförmågan att koncentrera sig.

Kommentarer: inga

Idag har vi haft ett tämligen katastrofalt träningspass. Jag kände med en gång att jag blev frustrerad för att allting inte bara gick spikrakt och likformigt (eller för att Zumi inte var en apportör), och Zumi svarade som hon brukar på att jag blir frustrerad med att bli mer och mer och mer spänd. Jag gav upp ganska fort och stoppade in Zumi i bilen istället och stod sedan och pratade med Anna en lång stund. Det höjde humöret ganska mycket så jag tänkte att jag inte skulle sluta negativt, utan plockade ut Zumi igen för att köra några enkla moment med stor belöning.

Jag borde ha reagerat på hur hon var när jag tog ut henne, men jag var så fokuserad på att vi skulle träna att jag inte tänkte mig för. När jag kopplade lös var hon som en stålfjäder och ömsom stirrade, ömsom nosade. Ett par moment gick bra men när hon låste på en fotgängare försökte jag bryta henne med en godisbit framför näsan och då fick hon ett ryck. Hon höll sig på grusplanen och sprang inte fram till någon, men sprang heller inte till mig. Efter lite mer nosande satte hon sig för att kissa och då fick jag nog och vrålade i ordentligt att det får hon inte göra, och då blev hon rätt låg istället. Hon kom fram till mig men ville inte ha godis. Jag kopplade bara upp och gick till bilen och åkte hem.

Efter att ha pratat med husse eftersom handbromslampan vägrade slockna (och talat om att jag aldrig kommer kunna ha några tränings- eller tävlingsplaner med “den här hunden”) plockade jag med Zumi från bilen hemma och gick upp på hygget. Jag tog fram osten, kopplade loss och Zumi sprang.

Och sprang, och sprang, och sprang.

Och sprang.

Fram och tillbaka, runt runt runt på hygget. Nu och då stannade hon för att nosa, och sedan sprang hon igen. Det gav mig tid att gå planlöst över hygget fram och tillbaka i mörkret, och fundera över vad jag egentligen gett min hund för signaler. Hon sprang inte av glädje, utan som en avreaktion, det hade nog vem som helst kunnat se. Nosandet emellanåt stärkte det intrycket. Hon fick godis när hon kom till mig, med lite beröm, men jag försökte att inte tjata på henne. Efter sådär fem minuter började hon komma ner i någon form av normalläge igen och höll sig mest runt mig. Då bad jag henne att hoppa upp på lite stenar, gå en slalompassage, gå lite mellan, göra en snurr och så vidare, och då var hon plötsligt med mig igen.

Vid ett tillfälle när jag belönade gjorde hon en undanmanöver som om hon tänkte dra en ny repa, men jag sa med den lugn-snällaste rösten jag har “men Zumi, ska du inte komma istället?” och ja, då kom hon ju förstås.

Jag börjar inse varför just min shiba är satans svår att träna med. Det är en spännande kombination av enorm signalkänslighet och reaktionen på den – avståndstagandet och springandet. Frågan är bara hur i hilvette jag ska arbeta med det…

Kommentarer: inga

Det finns alltid personer som lever upp genom att tala illa om andra. Det är ett fegt och lågt sätt att framställa sig själv i bättre dager genom att svartmåla motståndet. Beteendet är varken konstruktivt eller sunt, och det går liksom inte att diskutera med folk som lägger sig på den nivån.

Men egentligen är det inte personerna som försöker sänka dig som är din största fiende. Det är du själv, som låter dem.

Om du visste, och kunde lita på, att du egentligen är en rätt bra människa, så skulle de inte komma åt dig alls på samma sätt. Om du kunde lita på att din egen bild av dig själv är den sannaste, skulle de inte påverka din vardag. Om du tog dina egna känslor och tankar på allvar, skulle ingen kunna trassla ihop dem för dig.

Nej, det är inte enkelt. Självkänsla är jättesvårt. Jag misstänker att det har blivit ännu svårare med Internets intåg, för man har tillgång till så många fler personer att jämföra sig med. Alla som presterar bättre än dig själv står att finna, och det är svårt att inte bli ganska sänkt av att se att det alltid finns någon som är bättre. Det verkar som att det är för lätt att vilja jaga perfektion snarare än att acceptera att man är där man är, och istället se möjligheterna till utveckling. Lägg sedan till de människorna som gärna trycker ner och snackar skit, så har du inte direkt världens bästa grogrund för en god självkänsla.

Men något måste man väl kunna göra? Mjodå. Man kan arbeta sakta mot målet att på samma självklara sätt kunna påtala saker man kan, som saker man inte kan. Hur? Genom att börja smått. Genom att erkänna sina brister och tala om sina förtjänster, för sig själv. Och nästa gång du börjar bräka men jag kan ingenting om…, försök att stoppa dig själv och fundera på om det är helt och hållet sant.

Jag är bra på… Så långt kommer jag. Sen börjar jag genast fundera på vad andra ska tycka om de olika alternativen jag kommer på. Det finns garanterat någon som är bättre, bara bland det fåtalet som läser min blogg. Men spelar det någon roll? Man kan vara bra, utan att vara bäst, förihilvette! Men som så ofta slåss jag med tanken om min prestation alls är värd något om någon annan presterar bättre. Sedan i torsdags har jag ältat om det är någon idé att fortsätta med freestylen, då jag fick se hur ett välfungerande ekipage såg ut – och det var ju inte vi kan jag säga.

Det kommer ta tid, det här. Men tillsvidare, kan vi med trygghet sluta oss till att jag är bra på att ställa väldigt höga krav på mig själv.

Kommentarer: 2

Dagen till ära är det Svartan här i stan och det lullar runt pateter både här och var. Chewbacca & Chewbacca förfestar inför utediscot, så vi har livemusik. Det vore riktigt trevligt om det inte vore för den konstanta strömmen av människor in och ut i trapphuset…

Min favoritplats i lägenheten är nämligen vid köksbordet, där jag sitter med min laptop i skrivande stund. Köksfönstret vetter ut mot entrén, dit folk går ut för att röka, prata och bli regnade på. Det känns som att jag sitter på en spotlightbelyst scen ungefär, och kanske borde vinka lite försynt nu och då. Obekväm till tusen envisas jag dock med att sitta kvar, för på något plan känns det som att det är nyttigt att försöka ignorera att någon kanske tittar på mig. Jag menar, herregud, det är väl inte hela världen egentligen?

Kommentarer: inga

Ikväll var det samträningsdags, med folk från samträningsbloggen. Vi gick dit, Zumi glad som vanligt och matte mer än lovligt nervös. Det är alltid läskigt att träna med nya människor, och speciellt när man som jag har en hund som man aldrig riktigt säkert vet hur hon tänker uppföra sig…

Som tur var så var hon ovanligt fokuserad. Ett tokryck blev det, när matte försökte springa tillbaka till godiset och kopplet och trodde att hunden skulle följa med. Ha, fel fel fel! Vovve ville ju träna mer! Så hon tog ett varv själv i äkta tokryckstil med svansen rakt ut bakom, slängde sig ner på marken och tassade efter lite tjat bort till en vattenpöl och drack. Då passade jag på att gå dit och föreslå att vi skulle träna lite mer, vilket vi gjorde innan jag tog tag i halsbandet och ledde henne bort till kopplet igen.

Nå, innan vårt lilla tokrycksmissöde hann vi med att träna en hel del. Jag nöter uthållighet på två ben, tempo och längd i ryggandet och tempo i slalomet. Däremot tog jag inte med utrustningen för det senaste tricket utan väntar med det tills imorrn då jag ska träffa Sara och Sofia med deras lapphundar

Som vanligt när jag tränar ihop med andra som har lite mer… motiverade hundar, så tänker jag tanken att en hund till vore något. Det vore onekligen lite småschysst med en hund som faktiskt är taggad på träning lite oftare än i snitt en gång i veckan.

Kommentarer: 1

Jag tror att det för många kan vara svårt att förstå att Zumi är svår att träna, eftersom hon förefaller vara en glad och pigg hund som inte ställer till med några direkta problem. Men man kanske får en idé om vad som ställer till det för oss om jag beskriver dagens session…

Jag håller på att klicka in ett nytt trick, som involverar att hon ska ställa sig med alla fyra tassarna på ett föremål. Så idag tänkte jag träna litegrann inomhus efter promenaden och tar fram föremålet, klicker och kycklinglever.

And action: Zumi börjar så smått, men allting går väldigt, väldigt långsamt. Nåja, jag är van att peppa och jollra med henne för att hon ska försöka och de första 2-3 repetitionerna går helt okej. Tills hon bestämmer sig för att nä, nu räcker det, och helt enkelt går sin väg, till vardagsrummet, och lämnar mig ståendes i köket som ett annat fån, tillsammans med den nytinade kycklinglevern.

Förstår ni nu vad som är problemet här? Zumi gör, men bara så länge det passar henne eller hon tycker att hon har tillräckligt att vinna på det. Om inte, så skiter hon helt och hållet i vad jag gör eller jag har. För henne finns det inget som helst värde i social samvaro – den enda som egentligen är viktig för henne är hon själv. Dessutom är hon kräsen, så inte ens kycklinglever är en motivator, framför allt inte inomhus.

Spännande va? Och den här är min tävlingshund…

Kommentarer: inga

Jag läste en gång någonting klokt – livet är inte vad du gjort, utan hur du väljer att minnas det. Någon annan sade – livet är inte de dagar som gått utan de dagar du minns.

Poängen med det här inlägget är nog, att man kan förändra så himla mycket bara genom sin attityd. Genom att selektera vad man minns och hur man minns det, kan man trigga olika känslor.

I ett tankeexperiment på en kurs fick vi tänka på någonting jobbigt som hänt den senaste månaden, något som legat och gnagt och som vi återkommit till och känt att det inte känts bra. Vi skulle försöka extrahera så mycket detaljer som möjligt kring situationen, vad det var för väder den dagen, vilken mat vi åt, vilka kläder vi hade och så vidare. Sen upprepade vi samma sak, men med någonting positivt som hänt.

Behöver jag säga att det negativa minnet hade så ohyggligt mycket bättre upplösning? Det var som att det negativa minnet var en klar HD-video med fantastisk ljud- och bildåtergivning, medan det positiva minnet var en ögonblicksbild med en dålig webbkamera, suddigt i hörnen, stillastående och utan ljud.

För att minnas de bra sakerna behöver hjärnan lite hjälp. De negativa sakerna är hot, och hot är viktiga att koda in ordentligt i hjärnan så man känner igen dem till nästa gång, men de positiva sakerna kan liksom blekna bort lika fort som de hände.

Vi fick en uppgift på samma kurs, att på kvällen skriva upp fem bra saker vi gjort, eller tankar vi tänkt, eller saker vi tänkt göra men som kanske inte blev av. Det är då man inser hur prestationsinriktad man är – för nog är det lätt att bara räkna stora saker som man gör färdigt, som en sak man gjort?

Idag har jag

• Lagt ett enkelt personspår till Zumi med hennes frukost i slutet
• Tänkt på att kontakta människor för Fritt Följs räkning
• Börjat undersöka möjligheterna att få kläder med anpassat tryck
• Tittat på ett par avsnitt Scrubs
• Kört bil i mer trafik än jag brukar och rett ut det helt okej

Passa på att ta några minuter när du har läst klart och fundera över fem bra saker du har gjort under dagen. Kom ihåg – det är du som bestämmer vad du minns och hur du minns det.

Kommentarer: inga

Jag har alltid haft lätt för att känna, att det som är sant idag alltid har varit på det sättet. T ex tar jag mycket för givet som jag egentligen jobbat för att uppnå, och det är bra att ibland blicka tillbaka litegrann och förstå, att man faktiskt har kommit någonstans.

Idag var jag uppe vid klubblokalen i Tinnerö och passade på att prata lite med Frida, Anita och Git. Bara det är ett steg framåt – jag är inte bara en kursare utan en aktiv person inom föreningen som har ansvar för en hel del. Det är ganska stort.

När rallygruppen som hade kurs tog fikapaus passade jag på att träna lite med Zumi på grusplanen. Jag har stora planer för programmet vi ska visa på shibaträffen i Södertälje och började klicka in ett nytt moment till det idag. Zumi var jätteduktig, även om jag misstänker att hon inte riktigt har fattat vad det är hon får beröm och belöning för… När vi nött momentet lite kopplade jag loss, drog på henne freestylehalsbandet och så körde vi några moment med fokus på tempo (slalom / åtta) och uthållighet (två ben).

Hallå, Linnea, bli lite stolt! Jag tränade med lös hund, med en lös shiba, och det bara fungerade, när hon tappade fokus efter belöning var det bara att säga hennes namn så klickade det och hon kom till mig för att träna mer. Här var jag definitivt inte för ett år sedan. Visst, hon är svår att ha lös “bara på promenad” för att hon hittar på egna aktiviteter, men fan, det är väl bra nog att kunna träna med lös hund, även om det kräver en del godis.

Jag har lätt för att känna mig som en dålig hundförare, eftersom jag får förlita mig så mycket på godis för att få min hund dit jag vill ha henne. Men jag ska banne mig sluta med det – ändamålen helgar medlen, och om godis gör att vi kan träna och tävla på nivåer som få gör med sina shibor, då är det fan ta mig bra nog för att jag ska känna mig duktig. Basta!

Kommentarer: inga

Efter gårdagen, och insikten att vi faktiskt kommer någonstans med vår träning, har jag fått lite ny inspiration. Under kvällspromenaden lade jag in lite blåbärsfotpositionsträning (puh, vilket ord!) och några freestylemoment, och idag blev det ett aktiveringsspår för att voffsing skulle få jobba lite för sin kvällsmat. Jag fick lite inspiration från när vi lade viltspår på kursen förra hösten, och klev upp på en stubbe, trampade runt, sparkade upp en grästuva och hoppade lite. Zumi körde som vanligt sitt eget race som började med att hon gick till närmaste grästuva och tuggade lite. När jag sa “men du, nu får du faktiskt jobba lite också” så gick hon faktiskt rakt tillbaka till spåret och tog det Hon struntade helt i stubben och vinglade lite här och var, men fick framåt slutet upp tempot så hon travade vilket jag ser som positivt eftersom hon är en smula seg i det mesta hon företar sig…

När hon hade spårat klart kopplade jag loss henne och hon sprang ett ärevarv på hygget. När jag tyckte att hon nog blev lite väl frimodig kallade jag in, och hon kom utan några större protester, så jag hängde bara på kopplet och busade lite till och tänkte att hon kunde gå med kopplet släpandes tillbaka in.

Ja, goddag, trodde jag det va? Zumi stannade och bara stod och tittade på mig. Jag fortsatte gå. Zumi stod kvar.

När jag var ungefär trettio meter bort stannade jag och lockade på henne.

Hon satte sig ner.

…ja, lång historia kort så fick jag gå tillbaka och hämta henne, och då följde hon glatt med! hon är ju klart speciell, min knashund, och nog hade jag kunnat ha en lättare hund att träna och tävla med. Men å andra sidan ger hon många skratt och är så himla lätthanterlig och anpassningsbar att jag inte kan tänka mig att byta henne mot någon annan, oavsett hur långt jag skulle kunna komma på tävlingsbanorna.

Kommentarer: 1