My seventeen minutes of realization

22:58

, , , , ,

Jag och Norrie har tränat ifred idag. Zumi låg i sängen och sov så vi passade på ;) Fyra ben i en och samma låda stod på tapeten även idag, och det var en mycket intressant utveckling jag såg hos min hund, både under tiden vi höll på och på filmen efteråt.

Han började starkt och gjorde rätt direkt ett par gånger. Sen kom godis-stressen och han slutade fundera på vad han gjorde och stod med framtassarna i kartongen och pep. Jag beslutade då att helt enkelt ta ifrån honom uppgiften när han blockade, lyfte undan kartongen och tittade passivt åt ett annat håll tills han varvat ner och inte gnällde längre. Det tog kortare och kortare tid att få ner honom till tystnad för varje gång jag tog undan kartongen, och plötsligt lossnade det igen. Han använde hjärnan och alla fyra benen på alldeles rätt sätt. Frustrationen återkom när han plötsligt glömde bort en baktass, men den var av lite annan karaktär så då fick han helt enkelt jobba sig igenom den – för han kunde jobba och tänka helt plötsligt, och inte bara låsa fast sig.

Nästa svårighet kom när jag tog upp och höll godis i handen. Plötsligt fanns inte lådan längre utan allting handlade om att ta sig in i handen. Men skam den som ger sig – i mattes fall alltså – för när han grävt, gnagt och pipit lite insåg han att godiset inte gick att vålda sig till, och kopplade igång de små grå igen. Schwopp så stod han så fint i lådan. På slutet kunde vi varva med 4 on och 4 in genom att vända på kartongen under repetitionerna, och 4 on är enklare hälsar han.

Det är länge sedan han var såhär nöjt trött efter ett pass, må jag säga. Han har intagit knät och sover som en liten varmkorv :) Såhär ser en sammanfattning av passet ut:

My Flyg AB Crash Lines

22:47

, , , ,

Alla som spelat Sätt sprätt på en miljooooooon, jag inkluderad, borde komma ihåg aktierna i bolaget Flyg AB Crash Lines. Och de senaste dagarna känns det som att jag tydligen investerat i en hel hög av dem.

Matte är trött. Vovve är frustrerad. Matte försöker. Matte försöker för länge. Vovve fattar inte. Matte blir irriterad. Vovve än mer frustrerad. En evighetskedja av frustration på varandra och bara skit med träningen. Båda vovvarna ser min hand som en förlängning av godisbiten och behandlar den därefter, och jag som är ohyggligt smärtkänslig blir grinig och vill inte träna in nya trick.

Hepp, träna något där jag kan kasta godis då. Kontaktfält! …men frustrationen är hög även där. Jag får en känsla av att jag inte riktigt vet vad jag håller på med, och är rädd att lära in fel och ha missat något som egentligen är helt vitalt för träningen i denna veritabla agilitydjungel. Kvarstår gör då positionsarbete, som jag är döless på, och konstiga-föremål-apportering. Norrie hämtar med glädje alla möjliga saker, däribland metallvispar, pennor, tuggben och klädnypor – men inte nödvändigtvis i den ordning jag har tänkt mig, och med en hel del frustration. Zumi, å sin sida, kan verkligen inte hålla fast ett föremål! Bita och bita och bita, DET kan hon däremot. Kan man göra det till ett trick, måhända?

Norrie gör allting halvdant och hysteriskt utan att tänka, och blir frustrerad så fort han inte får som han vill. Zumi kan inte vänta på sin tur utan är ivägen hela tiden. Resultatet är en irriterad matte med en shiba som trampar på henne och en heeler som frustrationsgnisslar när matte inte tycker att stoppa in hela mattes hand i munnen är en dutt. Jag brukar tycka att Norries energi är rolig att jobba med, men just nu är det liksom bara massa stök och ingen hjärna. Det enda han fokuserar på är var belöningen finns, och lyssnar inte på vad jag säger över huvud taget.

Nu när jag suttit och tvingat mig igenom filmerna jag ändå spelat in på oss, så ser jag en sak väldigt tydligt – att Zumi stör både Norrie och mig mycket när vi tränar. Norrie är ju faktiskt rätt duktig på att vänta på sin tur, medan Zumi aldrig har fått lära sig det då hon varit så passiv i sig själv. Det innebär nu att vi har en störnings-shiba som är lite väl mycket störning när hon egentligen ska vänta, och det irriterar mig och stressar Norrie som blir mer hetsig på belöningarna för att hon inte ska ta dem. Bra med filmer, må jag säga. För att hitta någon form av ny inspiration så klippte jag ihop det som såg bra till halvbra ut på filmerna till lite ljusglimtar från riktigt dåliga dagar.

I lördags såg apporterandet av tesked bra ut i alla fall, och jag upptäckte att Norrie kunde göra trick medan han höll föremål. Perfekt till vårt framtida Harry Potter-temade program!

My fair game

22:06

, , ,

Jag har funderat en hel del över Jerringprisutdelningen, och framför allt över reaktionerna efteråt. Det är en massa prat om att hästen gör jobbet – varför får inte hästen pris – ridsporten är ju inte en riktig sport.

Jag tror att de flesta hundsportare kan känna igen sig i ifrågasättandet. Vaddå hundsport? Vem som helst kan väl få hunden att göra didära tricksen? Och det är ju hunden som gör momenten, du behöver ju bara stå där och säga vad den ska göra!

Ja, precis. Så var det. Eller hur? Och levande djur är helt förutsägbara i alla aspekter av en tränings- och tävlingssituation.

Eller så är en hel del människor helt enkelt för korkade för att inse att det i häst- liksom hundsport rör sig om att en del av din ”utrustning” har egna känslor, tankar, humörsvängningar och fysiska förutsättningar. En hockeyspelare har liksom inte problemet att skridskorna har en dålig dag, och fotbollen får inte för sig att bara rulla åt vänster just en viss match.

När det plötsligt handlar om en levande individ, med just känslor, tankar, humörsvängningar och fysiska förutsättningar, så blir det för mig fullständigt fantastiskt att teamet häst-människa eller hund-människa kan prestera vid ett givet tillfälle. Dessutom sker allt förarbete inför prestationerna med samma förutsättningar – att båda i teamet måste förberedas lika minutiöst och på olika sätt. Det är inte du själv som är begränsningarna, det är vad du och din häst eller hund är kapabla till tillsammans. En elithäst eller -hund är inte en garanti för en elitprestation. Bara för att man får den där hunden eller hästen som ju kan det där så bra, så innebär det inte att man kan styra och förvalta det.

There is no I in team.

My pricey pastime

14:14

, , , , ,

Som med alla intressen, kan det lätt bli en materialsport om man är lagd åt det hållet. Jag är definitivt inget undantag – för oj, så roligt det är att shoppa till hundarna! Den senaste veckan har nog blivit den dyraste i mannaminne, speciellt om man räknar in Zumis kastrering. Den hade vi dock lagt undan pengar till tidigare så den blev inte någon chock för kontot direkt. Däremot tog jag och Anna en liten shoppingtur igår och passade sedan på att beställa från Foderbilen för att komplettera shoppingen, så nu är det betydligt mindre pengar på kontot :)

Vad blev det shoppat då? Jomensåhära. Från Foderbilen blev det två småsäckar av JW small breed adult i väntan på att de ska komma i större säck, en hårdare kong att frysa in mat i och lite belöningsgodis (Ziwi Peak och Let’s Bite). På Djur och uteliv fick jag äntligen tag i ett par Overshoe till mina Icebugs så jag kan ha dem inne på LHU, och så blev det förstås lite ben och påfyllning av VH – och slutligen ett täcke till Norrie. Det är införskaffat med baktanken att han troligen kommer att bredda sig lite till innan han är färdig, samt att det är bra om det går in ett BoT-nättäcke under såsmåningom (eller en tröja :) ), så det blev storlek 36. Jag provade det på Zumi när vi kom hem, men hon ska faktiskt ha ytterligare en storlek större för att det ska sitta helt bra. Hon får följa med och prova ut sitt eget täcke när hon konvalescentat klart :)

Butter, nyvaken Greve Vovvula modellar i sitt nya täcke!

Greve Vovvula

Förutom det råkade jag lägga en beställning på hundböcker i fredags, som ytterligare motivator att ta mig bort från datorn då och då. En agilitybok och en bok om hundens språk och tankar av Per Jensen som är etologiprofessor på LiU, och jag händelsevis fick höra en föreläsning av då han var i studion och spelade in den till en distanskurs. Jag skulle vilja hitta en bra inspirationsbok om freestyle också, men har inte hittat någon skriven efter regeländringen. Någon som har tips?

Jag har insett att det här med ben till Zumi är en hel vetenskap. Hon vill bara ha små, eller redan intuggade, ben. Det går dock att lura henne till att äta större ben genom att erbjuda dem med bara en liten bit synlig. Är de goda nog så går de ner även när hon insett att de ju är större än typ två centimeter ;) Annars kan man låta Norrie ”tugga in” benet lite och sedan ge henne det och ge honom ett otuggat. Han är inte så petig, kan man säga…

Zumi med Norries intuggade ben

Om nom nom

Yoda med ett eget ben

Yoda-vovven

My slow days

21:35

, , , , , , , ,

image

image

image

Ungefär såhär såg gårdagkvällen ut, och större delen av dagen. Zumi sov, Norrie sov, och jag roade mig med mina nya stickringar. Allting har med andra ord gått bra med Zumis kastrering såhär långt, och hon är faktiskt ganska pigg, i stort sett som vanligt. Jag försöker tala om för henne att hon har strikta förhållningsorder, men jag misstänker att det inte riktigt går in. Hon har redan börjat försöka smyga sig nerför trappstegen utanför lägenheten så hon ska slippa bli upplyft och omkringburen…

Norrie har varit jätteduktig och försiktig med Zumi, med lite hjälp från matte när han blir lite väl glad. ;) Han har vackert fått gå korta 5-10 minutersrastningar idag och framåt kvällskanten märktes det att det kröp i honom av otålighet så då tog vi en längre och raskare promenad medan Zumi stannade hemma och passade Kalle (eller om det var tvärtom, svårt att avgöra med de två ;) ). Turen gick längsmed tvåånhalvan och sedan in på den nermörka femman. Det var underbart att stanna till en stund och bara lyssna på trafikbruset utanför skogen och ”centrera sig” lite. Jag har alltid så bråttom på promenader där jag har en bestämt slinga att gå, och behöver bryta hetsen framåt ibland.

image

Ja, sticka var det. Jag har fått hem ett set stickringar från Slöjd-detaljer som jag donat med. Tanken är att sticka tröjor till hundarna, för att tvinga mig bort från att sitta och vara uttråkad och stressad framför datorn. Det är inte i sig en dålig sak att sitta vid datorn, men jag märker att jag lätt blir uppstressad av att inte komma på något att göra men har svårt att slita mig. Stress är aldrig bra, så nu testar jag att distrahera mig lite med stickandet. :)

Den ganska långa tuben som syns en bit upp är ett minne blott. Jag är notoriskt bra på att underskatta mina hundars storlek och insåg när jag måttade att den till och med blev lite tight på Norrie. Så efter att ha repat upp trehundra varv så har jag under dagen kommit en bra bit på en tröja i storleken större, där jag använde den näst minsta ringen för att sticka kragen och porterade sedan över stickningen på den större ringen för att sticka kroppen. Jag har just passerat frambenshålen så nu är det bara att gasa på!

Nu ska jag gå och göra de sovande vovvarna sällskap ihop med min stickning :)

image

My showstopper

19:30

, , , , , , , , , ,

Idag ställdes heeler på MyDog, och vem slår till och vinner BIR som tiomånaders? Jo, Norries kullbror Nicke! Jag måste fnissa lite över det, och över rasens extrema heterogenitet, för att Norrie skulle göra samma bedrift är uteslutet ;) Tänk att helsyskonen i kullen är så olika! Förvisso sticker ju Norrie ut lite extra med sina paraboler och sin knorr, men han är allt en storlek mindre än de andra hanarna dessutom.

Nåja, vi som inte kan vinna on looks alone får ligga i på andra sätt! Igår mötte jag upp med Anna för lite freestyleträning i ett frostigt Valla. Norrie fick gå med täcke dit för att hålla det varmt åt Zumi, och när jag anlände fick faktiskt Zumi börja träna lite eftersom hon var pigg och glad. När hon plötsligt tappade fokus så knöt jag upp henne, bökade på henne täcket och satte henne på det medtagna pläden så hon skulle hålla värmen, och körde med Norrie istället. Men Zumi är mer frusen än jag kunde föreställa mig – hon frös trots päls, täcke, pläd och solsken! På pluskontot kan dock noteras att hon kunde tänka sig att träna med täcke på, och att dessutom lägga ner lite ordentlig entusiasm i det hela :) Sötråttan då! Svansen protesterade lite mot täcket, men hon var glad och pigg och söt som bara Zumi kan vara.

Anna gjorde en hjälteinsats och fotade under träningen, hipp hurra! Somliga andra kom ihåg kameran men hade glömt minneskortet… Så fantastiska bilder av Anna!

Zumi vinkar

Zumi på två ben

Zumi kramas

Zumi ten

Norrie, som fick pausa utan täcke, hade inga direkta problem med kylan, inte ens när han lade sig direkt på det frostiga gräset istället för på pläden. Han, som har så kort päls, borde ju rimligen vara den som fryser, men näääädå.

Norrie väntar

Vi lade ork och fokus på freestyle, förstås, även om det inte var sådär jättemycket som kändes helt hundra den här gången. När Norrie är lite speedad så flyter han ut lite i både kretsa och gå runt, vilket innebär att det blir svårare för honom att komma in i ett slalom från det. Slalomet i sig fungerade sådär, dessutom, och han var lite ovanligt vimsig på var matte egentligen gjort av leksaken. Summerat så var det inte ett toppenpass rent prestationsmässigt, men toppenpass nontheless tack vare bra träningssällskap med bra idéer!

Norrie i full fart

Norrie - armen

Det galna ekipaget

Norrie fot

Norrie hopp

Idag har vi också fått lite saker gjorda. Vi började med en promenad ute på gräsvägarna i Skorteby, som tyvärr fick ett lite tråkigt slut. När vi kopplat upp alla vovvarna och gått en bit så började Zumi plötsligt halta (VEM om inte Zumi, förstås!), och inte lite heller. Ena bakbenet vägrade hon sätta i, för att sedan sätta i det ett par steg och istället vägra sätta i det andra. Hältan gick sedan tillbaka till det första och hon ömsom hoppade på tre ben, ömsom linkade fram. Patella, tänkte jag som första grej förstås ;) och sedan köldkramp, men beteendet kändes inte klockrent för något av dem. Efter lite vila hemma så visade hon ingenting på en kort rastning nu på kvällskanten, men jag får hålla koll på de där benen… Förhoppningsvis har hon bara sträckt sig lite, för hon flängde runt en del, men hon har visat obehag på samma ben en gång tidigare, vilket försvann när jag borstade ur snön ur tassen den gången.

Norrie och jag tog oss direkt ut till LHU och lite försenade studsade vi in på avslutningen på valpagilitykursen. Lagom sams, med soffstress och Zumioro, började vi inte sådär superstabilt. Norrie morrade åt höger och vänster (tjoho så konstigt när matte är uppstressad, NOT!) och matte tyckte att han kunde gå och kamma sig. Efter några lagom misslyckade bytesövningar (jag har visst inte lärt honom att springa bort från leksaken och SEDAN till leksaken, så han tar rakaste vägen ;) ) blev det lite teoripaus där knorvhunden somnade i mitt knä och sen lite rastning (där vi återigen blev osams, denna gången över något så fantastiskt som att han inte ville ta en godisbit när han precis slickat på en fläck. Matte arg, Norrie mycket förvirrad…).

Som tur är så slutade vi inte på minus utan jättemycket på plus, för att Anna bad oss att vara demohund för hur man lär in ett bakombyte. Och jajemen, med rätt guidning och med rätt placering av leksak så fattade vi båda två vad vi skulle göra! Usch så bra det kändes ;) Något som kändes både bra och dåligt var att han morrade till när en hund kom fram till honom och nosade på honom. Dåligt, för att han morrar, bra, för att han lyssnade direkt på att jag sa nej och släppte det helt för att istället fortsätta jobba med mig. Vi behöver nog socialisera det lilla monstret en smula med både hundar och människor misstänker jag…

Det är för övrigt när jag ser Norrie på bild, speciellt på andras bilder, som jag slås av vilka helt galet stora öron han har. Och då menar jag… Galet! :D

Norrie med flappyn

Om ni undrar vad jag gör på bilden egentligen så låser jag upp min telefon med näsan för att slippa ta av mig handskarna ;) Jag verkar inte fatta att jag redan tagit av mig en handske, dock…

My health

15:26

, , , , , , ,

På temat att jag ska lägga energi på att ta hand om mig själv kan vi konstatera att första veckan av det nya året inte riktigt exekverats optimalt, om man uttrycker sig så. Jag har varit jättesömnig hela veckan och ändå inte lagt mig i tid. Mrgh! Imorgon blir det dock lite sovmorgon för hela hamsterkollektivet så vi kommer i fas igen. :)

Gällande hälsa på ett lite bredare plan slogs jag av en insikt idag. Som ni säkert vet har jag en hel och en trasig hund, om man uttrycker det lite trubbigt. Norrie har hittills inte haft några större hälsomässiga problem mer än en lite strulig mage som är lätt att ta hand om på egen hand (och välja tugg som passar lilla magen bra), medan Zumi sällan hinner vara hemma i mer än en vecka innan hon går sönder på nya innovativa sätt. När jag idag satt och läste om melanom till följd av att vi plötsligt hittat leverfläcksliknande märken i ena ljumsken på Zumi, förstod jag plötsligt två saker – mitt problem att knyta an till Zumi, och obehaget jag känner inför att hälsoundersöka Norrie.

Mattes hyena

Vi börjar från slutet, med att inte vilja hälsoundersöka Norrie. Känslan av att ha en hund som oftast är hel, utan långa konvalescenttider och där man inte varje dag blir orolig för konstiga symptom är en enorm befrielse. När det blir dags för hälsoundersökningar säger jag potentiellt adjö till den lättnad jag känner i samband med Norrie – han kanske får både en patelladiagnos och ett par dåliga höfter, och då kan det ju till och med vara kört med freestylekarriären. Då blir Zumi den helaste (med fria höfter och armbågar, tjoho!), och hon är inte så mycket att hålla i handen helhetsmässigt ;)

På väääääg

För att komma till Zumi och att jag haft svårt att knyta an till henne, så handlar det väldigt mycket om att hon har varit trasig av och till så många gånger. Jag har inte riktigt vågat tro på att hon blir särskilt gammal, trots att det varit oärftliga småsaker som hon varit trasig med, och vem vågar knyta an ordentligt till en hund som det känns som att man kanske kommer att förlora i förtid? Sen blir vi tightare när hon är frisk, och så blir jag lite avvaktande igen när hon går sönder. Och så har det hållit på. Jag hoppas att de här små fläckarna är ofarliga och att hon inte får problem med narkosen på tisdag – så kanske vi vågar bli ett team ordentligt.

Boioioioioink!

My yearlong plans

15:35

, , , , ,

Jag trodde att jag skrev klart det här och postade innan tolvslaget igår, men se där bedrog jag mig! :) Här kommer planer för mig själv.

Jag kan ju inte rimligen skriva planer för hundarna, utan att skriva planer för mig själv. 2011 var ett utvecklingens år, och 2012 kommer förhoppningsvis gå i samma anda både privat och jobbmässigt. Mina mål är inte indelade efter olika grenar, utan efter olika områden – praktiska mål, psykologiska mål och fysiska mål.

Praktiskt

Praktiska mål är sånt som jag behöver göra strukturmässigt för att kunna jobba framåt i de olika grenarna, även om det under 2012 blir mest fokus på freestylen.

  • Sätta ihop ett freestyleprogram till klass II till Norrie
  • Skriva motionsplan för båda hundarna
  • Skriva ner trickslista med kan – under inlärning – ska lära

Psykologi

Eftersom mina tävlingsnerver är allt annat än bra så är det framför allt det jag kommer att behöva jobba med, och min attityd till tävling och till mina hundar i allmänhet.

  • Delta i studiecirkel om tävlingspsykologi
  • Repetera fyra mantran dagligen

Fysik

Fysiskt är mitt största problem mina skojsiga spänningshuvudvärksproblem. Under hösten har jag lyckats att åtminstone delvis minska dem, och öka min förståelse för dem, men det är ett arbete som definitivt behöver fortgå under 2012. För att kunna matcha Norrie på agilityplan behöver jag också lägga en hel del tid på konditionsträning av mig själv!

  • Försöka minska problemen med huvudvärk med regelbunden massage, stretching och stresshantering
  • Konditionsträna – ska kunna springa en agilitybana utan större ansträngning
  • Fortsätta träna ju-jutsu