LadyFrost > /dev/random

Jag har de senaste dagarna upplevt någonting som är ovanligt för mig. Trots en hel del nyomställningar och diverse anklagelser är jag stabil. Jag känner mig inte trött, sliten, ledsen och liten som jag borde en sådan här måndagskväll, utan lugn, nöjd och tillfreds. Det är en ovanlig känsla.

Till viss del vill jag tillskriva min nya styrka att jag för första gången står på mig, tar en diskussion och verkligen analyserar innehållet i diskussionen. Jag tar inte åt mig av retoriska grepp, för det är just bara retoriska grepp.

En annan bidragande faktor är att jag har tagit tag i mitt liv och insett att jag måste få till lite ordning och till viss del behöver hjälp med det. Jag har anmält mig till kurser på studenthälsan i stresshantering och även i att stärka sin självkänsla. Jag har också tagit tag i magisteruppsatsen ordentligt och det känns jätteroligt.

Jag har också äntligen accepterat att det inte fungerar att bli arg på Zumi. Så fort hon känner av vibbar av nervositet, ilska, stress eller frustration från mig så släpper hon kontakten, skäller på spöken, drar i kopplet, slutar komma på inkallning och så vidare. Och nu har jag nog äntligen fattat det också, att det bara är att bita i det sura äpplet och bli en lugn och glad hundägare. Vi mår bäst båda två när jag är glad och ofta ofta berättar för Zumi vilken fin och mysig hund hon är. Då ler vi båda två ikapp på promenaderna och träningarna.

Kommentarer: inga

Nej, jag har inte skaffat mer kamerautrustning eller en dator till. Det är Zumi som för ovanlighetens skull har fått en ny leksak Hon har ju aldrig sönder någonting hon leker med, så det känns lite onödigt – men jag bara visste att hon ville ha den, så hon fick den…

Kommentarer: 1

Vissa dagar är sämre än andra att köra bil på. T ex igår.

Vi tuffade från Ryd till mackarna i Skäggetorp eftersom vi skulle ut på Tornby och jag inte vill köra bil där än, speciellt inte i mycket trafik. Det gick inte helt åt skogen men jag kände att jag inte var på topp och fick motorstopp vid en sväng – så jävla svårt det ska vara att ge den där bilen lagom med gas!

Nå, när vi svänger in på macken och ska bytas av så inser vi att det svängt in en polisbil efter oss. Ohshitherregudvadnu – vad har jag gjort? Det var bara att kliva ur bilen och visa upp lite legitimationer och ett handledarpapper för att visa att vi hade tillstånden som krävdes för att köra. Sen tuffade poliserna vidare och jag satte mig, lätt skakig, på passagerarplatsen.

Tillbaka från Maxi vågade jag faktiskt köra hela vägen, eftersom det var ytterst lite trafik ute och jag kände att jag hade rätt okej koll. Det gick riktigt bra hemåt, till skillnad från dit, men sen tog det stopp när vi skulle in i garaget. Jag HAR klarat av att köra in i garaget förrut men det bara gick inte! Jag fick motorstopp, jag rullade bakåt, jag rullade framåt men fick panik för att garaget var så trångt – the list goes on. Det slutade med att jag stängde av bilen enligt konstens alla regler, klev ur och drämde igen dörren med orden Nu skiter jag i det här!. Får se hur dagens körlektion kommer att gå med det i bakfickan…

Kommentarer: 2

I elva minusgrader och snöfall bestämde jag mig för att påminna Zumi om vad som gäller vid promenader. Huvudregeln var “om du stökar runt i kopplet kommer matte att stanna och vänta tills du tar kontakt innan vi går vidare“.

Så jag fick stå där i elva minusgrader och snöfall och frysa, tillsammans med en pipande hund som stirrade på precis allting utom matte. När hon, efter att ha satt sig ner, stirrat på skogen, stirrat på McDonald’s, försökt nosa, satt sig ner igen och stirrat på närmaste hus, äntligen tog kontakt (av ren slump misstänker jag) och jag började röra mig igen, så var det kast framåt och nosen ner och bara plöja på framåt. Så då fick vi stanna igen.

Och igen.

Och igen.

Jag undrar var sjutton vår kontakt har tagit vägen, och jag misstänker att svaret är att jag fokuserat mer på specifika beteenden än på hennes attityd, och att jag FÖRBANNE mig har så svårt att komma ur att ge henne kommandon och tjata och be om uppmärksamhet hela tiden. Klart hon inte ger mig uppmärksamhet spontant när jag alltid tjatat mig till den…

Kommentarer: 2

Jag tog faktiskt med kameran ut på morgonpromenaden. Vädret var för vackert för att längre skjuta upp fotograferandet av Zumi i snön. Trots de fjorton minusgraderna höll jag mig varm, där jag pulsade fram i knädjup snö och jollrade med vovven. Eftersom bloggen varit bildlös så länge så tyckte jag att det var dags för en riktig bildbomb. Luta er tillbaka med en kopp te och njut av vinter på kort (så slipper ni gå ut och frysa!):

Jag utmanade den stackars hunden att paddla sig genom snön fram till en targetplatta. Hon tittade lite klentroget på mig innan hon suckade och tog sig an uppgiften…

Kommentarer: inga

Mindre snack, mer bilder – såhär ser köket ut nu:

I det nya skafferiet har jag en hel hylla bara till mjöl, frön, kli och annat bakmaterial. I like!

Kommentarer: 2

Bland alla snöflingor har det blivit väldigt tomt på uppdateringar. Det är så kallt ute att jag inte kan hantera kameran, så trots att det är vackert och Zumi täckt av snö så orkar jag inte riktigt. Jag är lite road av Linköpings kommuns prioriteringsordning av snöröjningen. Det verkar som att motionsspåret i Rydsskogen är bäst plogat. Sedan kommer innergårdarna här i Solhaga och sist kommer bilvägarna

I onsdags hade jag en såndär dag då det kändes som att jag inte gjorde någonting annat än åkte buss. Det är förstås en sanning med modifikation: jag åkte bara fyra turer under dagen. Tre av bussarna var som väntat försenade med tanke på mängden snö som kommit och Linköpings kommuns prioriteringsordning gällande snöröjningen.

Det var också spännande att köra lektion i snöfallet på oplogade landsvägar ute vid östra harg. Överlag gick det helt okej men det märks ju att jag inte har den kollen man vill att den genomsnittliga bilföraren ska ha… När vi åkte tillbaka in genom stan fick jag väldigt mycket hjälp med hur jag skulle titta, tänka och hålla ordning på bilen i alla filer och rondeller och vid rödljus. Vi får väl se det som positivt att jag inte ännu åstadskommit några trafikolyckor – men å andra sidan har min körlärare dubbelkommando…

Igår fick vi veta att Poj har ett spännande intresse: han gillar att montera IKEA-möbler. Knock yourself out sa vi och fick lite lister uppmonterade och ett skafferi iordningställt. Jag bakade intressanta misslyckade sockerbullar med ricotta och hallon – de smakade bra men såg mest ut som små aliens som läckte hallongegg.

Tidigare på dagen var jag ute med råttan i snön och lät henne pulsa och jobba. Bitvis bottnar hon knappt och får hoppa som ett rådjur för att ta sig fram. Jag hade henne lös där jag hade hyfsad koll och helt plötsligt bara studsade hon iväg. I normala fall är hon _alltid_ inom synhåll även när hon har fixa jag-ska-inte-komma-till-matte-idéer, men nu försvann hon. Jag blev spänd som en stålvajer och tänkte att det var lika bra att följa efter – tänk om hon fått syn på en hund eller något och ska fram och antasta? Efter en knapp halvminut kom hon tillbaka och gjorde sin nosdutt och fick sitt godis, jag kopplade och följde spåren för att se vad hon gjort. Jag hade vid det här laget mina misstankar nämligen, och de infriades efter sisådär femtio meter. Självklart – hon avskyr att bajsa i närheten av någon annan! Tokhund…

Lite senare lät jag henne gå lös igen, men då kände hon att jag var lite spänd och irriterad och studsade som en gummiboll en bit bort, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag suckade och började helt enkelt gå lite lugnt därifrån, och då kom hon. När jag andats lite till och kunde plocka fram mitt normala vänliga sinnetillstånd igen gick det bättre att ha henne nära. Satans signalkänsliga hund! Jag som var övertygad hela första året att hon inte alls läser mig…

Idag mötte jag upp med Frida vid motionscentrum för att gå runt spåret. Zumi kissade säkert femton gånger bara på vägen dit och ägnade större delen av promenaden åt samma mycket viktiga syssla. Om hon inte börjar löpa snart blir jag gråhårig på allvar av hennes nosande-kissande-nosande-kissande. Det var skönt att komma ut på en rejäl promenad för jag hade inte orkat gå själv. Med sällskap tar spåret fort slut för att man har så mycket att snacka skit om När vi skiljts åt igen vid motionscentrum gick jag och Zumi in på femman där det inte var plogat, och så brottades vi lite och sen fick hon gå i lössnön brevid det upptrampade och arbeta ordentligt med nästan simmande benrörelser. Nu är hon trött och nöjd

Kommentarer: 1

Jag har hängett mig åt lite guilty pleasure under förmiddagen. Jag kallar mig ju frihetskämpe, och är mycket mån om att bara använda fri mjukvara. Så vad är då tionde anhalten, och varför känner jag mig lite skyldig?

Jo, tionde anhalten är Jazz Jackrabbit 2!

Jag installerade wine, letade fram JJR2 och började spela. Snacka om nostalgitripp! Målet är att faktiskt klara sista bossen den här gången…

Kommentarer: inga

Kärt barn har många namn heter det, och drycken te är inget undantag. Jag har så gott som alltid skrivit te kort och gott, och lite fascinerats av att så många vill krångla till det med fnuttar och h hit och dit.

Hur som helst så har jag en passion för te. Det viktigaste är egentligen inte att dricka det, det kan gå dagar utan en mugg te, utan det bästa med te är allt som omgärdar det.

Något av det mest rofyllda som finns är att besöka en tebutik. Ni vet, en såndär som luktar av en massa olika sorters te i stora plåtburkar samt lite kaffe och som säljer engelska kakor och lite annat smått och gott. Man väljer en eller ett par sorters te man vill ha med sig hem, får det paketerat i små påsar och doften omgärdar en när man bär hem det. Väl hemma hälls det upp i glasburkar och stoppas in i ett redan överfullt teskåp. En sort för varje dag och sinnesstämning.

Teet har en central roll även i min besatthet av hembakat bröd. Det är en alldeles speciell känsla att äta en skiva rostat bondbröd och dricka en kopp te på kvällen. Eller till frukost. Det bidrar till den vardagslyxiga känslan.

Jag dricker nästan uteslutande svarta, smaksatta teer, gärna med Earl Grey som utgångspunkt. Tebutiken i Ikanohuset har en hemblandad sort som heter Earl Grey Ikano, med Earl Grey, vaniljte, mangote och rosente som är väldigt gott. Bortsett från det så blir det en del Askeby Klosterblandning, Tant Agusta och faktiskt ett påste – det enda påsteet värt namnet – Apple, Cinnamon & Raisin från Twinings. Jag har letat efter ett löste med äpple, kanel och russin men gått bet, då russin tydligen är väldigt ovanligt att ha i. Synd, för det ger precis den rätta sötman till äpple/kanel-te tycker jag.

Gröna och röda teer är jag en smula skeptisk till. Rött te är ju inte ens te, och har en konstig bismak jag inte är helt hemma med. Den finns liksom alltid där, oavsett vilken smaksättning man väljer. Gröna teer är bättre, så länge de är smaksatta – gärna med lime, mint eller jasmin. Just nu har jag Earl Green Ginseng hemma som är riktigt trivsamt, och jag inbillar mig att jag blir lite piggare av det också.

Jag tänkte att jag skulle räkna mina tesorter i skåpet som en avslutning på posten, men ärligt talat orkar jag inte det. Det räcker nog med att säga att de fyller nästan en hel hylla i ett av våra skåp. Ett te för varje dag och sinnesstämning.

Kommentarer: 4

…det var visst vårt kylskåp som sjöng sin avskedssång. Vi upptäckte frampå kvällen att det där ljudet vi hört av och till under dagen kom från kylen. Aj då, tänkte vi, men det är nog ingen större fara. Tills vi öppnade kylskåpet och insåg att det definitivt inte var kallt därinne.

Just nu bor alla våra kylvaror i en trälåda på balkongen, himla tur att det bara är någon minusgrad kallt (och därmed ungefär nollgradigt på balkongen). Vi vet inte om frysen fungerar eller inte, men väljer att hålla den stängd, förhoppningsvis klarar den något dygn innan den smälter om den inte heller fungerar.

Den positiva sidoeffekten är att vi hipp hurra troligen väldigt fort får vår standardhöjning till helkyl och helfrys. Den negativa sidoeffekten är… tja, vi har inget kylskåp just nu. You do the math.

Kommentarer: 1