One day

Posted on by
3

Well I don’t know much about holding back
I’ve never been one to sit down relax
Watch the world, let it pass me by
Keep on pushing till the day I die

Efter två dagar intensiv agilitykurs känns det ganska mycket som att ha blivit passerad genom en finmaskig sil. Eftersom jag också blir en hopplös pessimist när det händer så återkommer jag med att faktiskt reflektera över kursen, mig och hunden. Vi kan sammanfatta med att jag vill för mycket för fort och alltid känner en stark press att prestera, och att klass 2-banor än så länge känns helt omöjliga. Och att Norrie älskar sin grisboll. Jag måste nog skaffa fler, för det lär utlysas landssorg när den där går sönder om det inte finns en ny att ta till.

Bollbollbollboll

Vi kan istället prata om en freestyleträff med Anna. Ni vet hur vi freestylefolk är, att vi liksom inte kan lyssna på musik utan att någonstans fundera över om det är en bra freestylelåt? Och den plötsliga insikten att yes, här är den? Så var det för mig i veckan, att jag plötsligt hittade låten. Den är inte egentligen den mest optimala freestylelåten avseende tempoändringar och accenter och sånt – men den ger en underbar sinnesstämning till oss båda. Det är närmast magiskt. Så ska freestyle kännas!

And I thought
be still my heart
This could be a brand new start
with you

Foto: Anna Wass

Fötter

Chasing cars

Posted on by
3

We’ll do it all
Everything
On our own

We don’t need
Anything
Or anyone

Visste ni att bilar behöver ha kylarvätska? Jamen på riktigt. Om bilen är tom på kylarvätska så går motortemperaturmätaren i taket och så tänds det en orange lampa med ett utropstecken inuti ett kugghjul (jävligt bra symbol där, förstod precis vad den betydde…). Det här vet jag för att det var precis vad bilen gjorde på väg till HU idag.

Ja, min kunskap om bilar sträcker sig till ”det är magi.”. Turligt nog hade jag en lite mer världsvan Åsa med mig i bilen som kunde tipsa om att dra på fläkten på maxvärme och veva ner fönstren, för att inluften skulle kyla av motorn lite så vi kunde rulla till HU och låta bilen stå och svalna innan jag gav mig på en felsökning.

Felsökning var enklare än man kan tro, faktiskt. Efter konsultation av instruktionsboken så var den helt tomma behållaren till vänster under motorhuven en behållare som borde vara full av en vätska av neonrosa färg. Bara det att den var helt och hållet tom. Hoppsan, kan man säga, var har den tagit vägen?

Med blicken på tempmätaren och hjärtat ganska nära halsgroppen tuffade jag till Statoil och försökte att inte få hjärtinfarkt när tempmätaren hoppade lite upp och ner. På Statoil fanns Räddningen(tm)! Dels, kunnig personal, dels vatten och glykol. När bilen fått stå och svalna en stund igen så fick jag hjälp att få loss det trilskande locket och att få rätt glykolsort (det finns tydligen olika färger, och de har olika egenskaper och hej och hå…) och rätt proportioner.

Även på vägen hem stirrade jag på tempmätaren så jag ibland trodde att den skulle stiga bara av intensiteten i min blick, men den låg så fint alldeles mitt i intervallet. Puh!

Men attans alltså, vad bra jag är som redde ut det här! Jag blir liksom lite impad av mig själv när jag går in i mitt problemlösarläge. Läsa instruktioner, analysera, hålla huvudet kallt, googla lite och be om hjälp. Siriusly, det sistnämnda är skitläskigt! Men det fixade sig ju, och tusen, tusen tack till personen på Statoil som kunde hjälpa mig! :)

Unbreakable

Posted on by
1

Jepp, nu börjar vi på en ny tråd. Temat för inläggstitlarna, efter många om och men, blir låttitlar. Idag blir det Nick Howard, som jag spelat ungefär konstant i någon vecka. Och dagens ämne är – glädje. Jag lovar, såndär sockerchockig varmhärlig glädje som man blir liksom lite matt och mycket skrattig av.

Jag har haft några viktiga upplevelser med hundarna. Några sådana där ögonöppnande aha-grejer. Igår var det att våga släppa hundarna med en hög andra hundar (enbart tikar, förvisso, men baby steps, baby steps!) och räkna med att den svarta sköter sig och den röda inte paddlar ihjäl någon eller försvinner i fjärran. Och jodå, alldeles alldeles! De skötte sig med bravur! Norrie ville ta med sig alla BCarna hem sen… Det är så läskigt att släppa kontrollen sådär, men det är också så nyttigt. För mig, men också för Norrie, som slipper att jag förmedlar alla mina spänningar genom kopplet.

Idag var det att ett enda skratt är så förlösande för så många upphakningar jag och Norrie har. Det var också att Zumi vill saker. På klickerkursen satt hon och PEEEEEEEEEEP åt mig och slog mig med tassarna för att få göra saker och få kycklinghjärta (eller torrfoder, skitsamma, bara hon fick göra!). Lilla charmhög!

Med Norrie löste jag två olika problem. Ett – att han vill nosa och att jag blir arg när han vill nosa. Hur? Genom att vänta lite. Vänta ut beteendet lite. Plötsligt kom kontakt, och då fick han beröm och godis. Plötsligt var inte nosa så spännande längre! Och när godiset tog slut i fickan räckte lite kli och ett fiiiina poooojkeeeeen! som belöning. Och så skrattade jag. Skrattade för att han var så söt och för att jag älskar honom så mycket. Och det är liksom den enda lösningen på våra problem – att jag skrattar och påminner oss båda om vad som är det bästa i världen. Att vi är de bästa i världen, tillsammans.

Min stora fiende – min enda fiende – är jag själv. Är de där rösterna i huvudet som säger ”måste” och ”kan inte” och ”duger inte”. Men igår var de tysta. Idag var de tysta. Tänk om de är tysta imorgon också? Baby steps, baby steps… Kanske, kanske.

I see a light in the tunnel and it fades you out
The angel on my shoulder’s gonna shut you down
Help me fight every battle till you go away
I will never break

My green isle

Posted on by
2

Nu ligger jag en helg efter i mitt bloggande, och det är alltid lite motigt att blogga ”ikapp”. Det känns som att livet har lite för bråttom för bloggen ibland, men det brukar räta till sig förr eller senare.

Så. Förra helgen tog jag lite långhelg och åkte tillsammans med Åsa på äventyr i ett annat land. Ja, för mig var det ju ganska exotiskt även om det inte var så långt från Sverige – kosan styrdes till Åland. Inför helgen hade YR hotat med 38mm regn och allmänt kallt och blåsigt, så jag hade allt från gummistövlar till yllemössa med mig. Åland bestämde sig dock för att visa sig från sin allra finaste sida!

Nytt möter gammalt!

Strålande sol i dagarna tre, kan man säga. Det innebar att jag redan första dagen höll på att avlida i fleecefodrade leggings och ullklänning. ;) Efter en morgonpromenad blev det lite välbehövlig shopping så jag kunde klä mig i något lite svalare… Det blev också barbensdebut!

Vi åt lunch på ett eko-café som hade vegetarisk lasagne och helt sjukt gott surdegsbröd. Nom.

Sen passade vi på att svänga in på Alko också, framför allt för att handla Ålands-specifik öl men också för att kika igenom sortimentet av cider. Och nog fanns det sortiment på cider! Betydligt roligare än det på närmaste systemet här faktiskt, med sorter jag inte hört talas om tidigare. En hög fick följa med hem:

Vi bodde hos Åsas föräldrar som bjöd på fantastiskt gästfrihet och tillika mat! Jag som brukar sova ganska dåligt borta sov bra trots att Norrie mrrr-larmade någon gång ibland, vilket garanterat bidrog till mitt generella välmående under helgen. :)

Nå, varför drog vi egentligen på Ålands-äventyr? Jo, för att tävla agility, förstås! ;) Roligt och nyttigt att tävla i nya sammanhang, och för mig återigen lite exotiskt. Man kan lugnt säga att det var lite mindre startfält än jag är van vid – största klassen hade nog 13 starter och minsta fyra…

Dag 1 gjorde vi inte så mycket bra ifrån oss, med en tiofelare och två disk. Tiofelaren räckte dock till en tredjeplats och kontaktfälten i det loppet var toppenfina, så lite nöjd var jag ändå. :) Båda diskloppen var hopplopp, våra första i klass 2. Det första var bara kaotiskt men det andra gick rätt bra till slutet då jag höll i för bra och drog honom förbi ett hinder.

Norrie blev trött iaf, så det fick väl ses som en lyckad dag ;) För att vara en tävling med 1-3, SML, 1x ag och 2x hopp så blev det en ganska kort dag, vid 17 styrde vi tillbaka hemåt. Jag tog en skön, lugn kväll med en promenad nere vid (en av?) hamnarna där jag och Norrie satte oss på en sten en stund och njöt av solen, värmen och vattnet.

Dagen efter var vi på plats igen vid 08:30 och jag banvandrade min enda klass den dagen kl 9. Vid 9:30 var jag klar ;) Skönt avslut, kan man säga, för det loppet kom vi i mål med noll fel och segertid. Nå, nästan 14 sekunder under referenstiden och ungefär 20 sekunder snabbare än tvåan. Norrie däckade bredvid prispallen i väntan på prisutdelningen…

Eftersom hela tävlingen var slut lite före tolv och vi inte hade planer på att ta färjan förrän vid 19 åkte vi ut till Åsas föräldrars sommarstuga en sväng. Jag hade tyvärr lite ont i huvudet men det var som alltid underbart att se vatten. :) Någon gång i mitt liv ska jag bo vid vatten…

Jag hann med liiite mer shopping – nämligen typiskt åländskt bröd i form av hemvete och svartbröd. Hemvetet tog slut väldigt fort då Kalle också tyckte att det var supergott, men liiite svartbröd har jag kvar i frysen att ta fram och rosta. Mums! Jag handlade också en mer långsiktig minnessak – med vad, om inte Lilla My? :)

Kalle kommenterade att ”det där är ju du!”…

Ett par magiska dagar i ett magiskt, vackert land.

My new names

Posted on by
1

Innan jag berättar om vår weekendresa till den gröna ön i… eh, öster, kanske.. så ska jag nog nämna att vi tog en liten tur till Märsta-Sigtunas freestyletävling förra helgen. Det bör nämnas för att även om ingen av hundarna och verkligen inte matte var på topp så slutade det med uppflytt för båda och därmed varsin titel – HtMD1! Norries första och Zumis andra titel med andra ord. Det känns förvånansvärt lite som en milstolpe, men det peppar onekligen lite att få börja klura klass 2-program till tassmonstren. Zumi kommer inte att starta HtM2 än på ett tag, men väl FS2. Norrie ska få starta allt, tänkte jag, nu får jag skärpa till mig, hitta glädjen och köra så det dammar. Vi kan, vi kan, vi kan.

My return to normal

Posted on by
1

image

Igår vid 15 fick jag hämta den röda. Lite trött men med rätt blick tillbaka i ögonen. Hon paddlade lite på Norrie, tog en vända och kontrollerade att lägenheten var i ordning och lade sig sen och sov. Sov lugnt, gott och längre

image

Idag är ordningen återställd. Hungrig som få, pigg och ostyrig. Tack och lov för veterinärkliniker!

My in sickness and health

Posted on by
1

Ni vet hur dagen tenderar att bli när man plötsligt är klarvaken klockan 6:30 för att man hört ett omisskännligt ljud? Det där ulkande ljudet som ofelbart betyder att en hund just nu håller på att tömma magen, och oftast på en matta. Jepp, så började dagen. Men den blev något annorlunda än den brukar.

”Som den brukar” brukar vara att tvätta en matta, klappa hunden på huvudet och säga ”mår du okej nu?” och få ett ”jepp.” till svar. Idag blev det istället att tvätta en matta, torka upp på två ställen till och klappa hunden på huvudet och säga ”mår du okej nu?” och få ett ”nae.” till svar. För hon mådde inte okej.

Vi tog två promenader där hon bajsade lite och på den andra kräktes hon ytterligare lite lite. När vi kom in ringde jag Valla, för hon såg inte ut att bli bättre. Vi fick en tid vid 14:30 och jag föreslog för henne att hon skulle vila lite. ”mm” sa hon och lade sig, men kom aldrig till ro riktigt. Hon sträckte på sig, flyttade på sig, smaskade, sträckte på sig och darrade. Sen såg hon plötsligt upp på mig och då ringde jag Valla igen och sa ”Vi kommer in.”.

Zumis lugn i blicken rubbas inte av särskilt mycket. Hon är en zen-hund med enstaka miniemoanfall. Så när hon tittar på en med stora, mörka pupiller som säger att hon har ont och är rädd, då är det också så. En knapp timme efter det hade hon blivit inlagd på Valla och har nu under kvällen fått dropp och förhoppningsvis har kontraströntgen visat att hon inte har några stopp i tarmen utan ”bara” väldigt ont i magen. Telefonen sa just att hon mår ”under omständigheterna bra” och inte har kräkts mer.

Men jag är orolig. För hur det än är, hur mycket jag än förklarar att Zumi är sin egen, att vi ofta inte ens är i samma bok, så är hon min Zumi. Min obegripliga, egensinniga, knasknäppa Zumi. Och idag är hon inlagd. Klart att jag är orolig.

En pigg och frisk Zumi för en månad sedan.

Kliiiiiiia

My this is the way

Posted on by
Svara

Det finns en smallförare till som har den där fina fina egenskapen att liksom alltid lyfta sina hundar, och som alltid alltid engagerar sig i belöningen och verkligen stöttar oavsett hur det har gått. En person som man blir glad av att träna med. En såndär smallförare som jag också vill vara.

Anna & Tilli

My norm

Posted on by
6

Idag har jag gjort såntdär som jag bara gör någon gång i halvåret. Ibland går Linnea på stan som en vanlig människa och handlar kläder som inte är funktionsstrumpor! Idag var just en sådan dag. Eftersom det varit gassande försommarvärme ett par dagar så har jag liiidit i mina thermoleggings och stickade klänningar, så det var hög tid att införskaffa något lite mer temperaturanpassat. Det blev en del, kan man säga.

Jag hade presentkort på både Lindex och New Yorker, och på Åhlens kunde jag helt enkelt inte motstå färgen på leggingsen. Ja, ni kan nog gissa ;)

På New Yorker blev det klänningar och kjolar. Färgglatt, svalt, och roligt. Sånt som kändes kul att ha på sig fick följa med hem!

Färgglada kläder kräver färgglada strumpor, eller hur? Vad nu det spelar för roll, egentligen, med tanke på att jag har skor jämt ändå. Men det är kul att veta att det är lite party på fötterna!

På Lindex hängde dagens favorit. De har ett eget märke som heter Holly & Whyte som är lite seglarinspirerat och av det märket är min älskade klarorange:a stickade klänning med trekvartsärm – och av det märket är också den här klänningen i orange och vitt. Sommar!

Jag kan inte fortsätta ha fleecefodrade leggings om jag inte ska smälta bort och försvinna om dagarna, så tunna och färgglada benfodral blev det också. Den här bilden innehåller dock också det som gav upphov till dagens rubrik – normer.

Vet ni hur många BH-modeller som hade extra vaddering, inbyggd, som inte gick att ta bort? Jag kan rapportera att av de färgglada modellerna så var det tre som inte hade det. Svarta och vita ”vanliga” BH:ar fanns utan vaddering, men alla som kändes mer… ungdomligt riktade, hade märkningar som ”bombshell” och ”air”. Först suckade jag bara lite, sen muttrade jag när jag insåg att jag inte hittade några färgglada utan vaddering. Sen blev jag rätt förbannad.

För vad innebär det här? Jorå, det meddelas till alla som ska köpa BH att du inte duger som du är. Oavsett storlek på BH så behöver du större bröst. Mer utfyllnad. Bättre push-up. Och när jag uttömt de färgglada modellerna utan vaddering så lutade jag åt att ändå plocka med och prova en fin orange BH – med vaddering. Men så funderade jag lite. Växte ut genushäxehornen. Vägrade. Jag vägrar ställa upp på normerna som säger att du aldrig kan duga, att du alltid måste vara lite bättre. Jag vägrar! Och hur brutalsjukt är det inte att allt som är riktat till ungdomar är extra mycket så? Är det någon som fortfarande undrar varför så många unga mår dåligt? Hej, hallå, det här är vardagen för dem. En fullständig peppring av budskap om att du måste vara snyggare, smalare, ha större bröst och så vidare i all absurdum.

My astrologist

Posted on by
Svara

Jag har gjort det lätt för mig hittills, och bara lyft ekipage som jag inte nödvändigtvis känner mig ”hotad” av på grund av storlekskategori eller geografiskt avstånd. Men det vore oärligt av mig att inte lyfta personer som faktiskt tävlar i samma klasser (eller kommer att göra i framtiden), så idag vill jag lyfta på hatten för en förare som alltid är så himla rar med sin hund. Jag misstänker att det har en stor del i att de plockar cert på cert nu – vem vill inte jobba med en förare som verkligen älskar och avgudar sin hund och alltid är så himla full av kärlek till den, till och med om allt blir tok på ett träningspass? Det inspirerar! Just så, just precis så, vill jag att relationen till mina hundar ska se ut.

Foto: Nathalie Stärner